Jdbstoory.blogg.se

Vände mig om och skulle gå in igen när jag känner en stor hand på min axel. Snurrade försiktigt runt och möttes av fyra killar som såg ut att vara i tjugo års åldern.

” So you are the new friend of Justins?”

“ Umm.. yes..”  skakade rejält på rösten, vem är dem? Och vad vill de mig? Blir då avbruten i mina tankar och jag fryser till is,

“Oh how sweet!  Lets get her out of here! Shaw, go and get the car!”

 Allt svartnade för mina ögon. Allt jag kunde få ur mig var ett svagt ” Justin”

” Oh, I´m sorry babe but he is not going to save you this time!” jag kunde känna hur greppet runt mina armar blev allt starkare och till sist var jag helt förlamad i överkroppen. Detta kom som en chock. Var är Justin när jag behöver honom som mest? De började  dra mig bort mot den silvriga bilen som stod några meter bort. Jag gjorde motstånd men till ingen nytta, det var försent. Eller kanske inte? Justins rum ligger precis vid dörren som står öppen! What if.. värt ett försök!

” JUUSSSTTTIIIINNNNN HEEEELLLLPPPP!”

                                                            Ur Justins perspektiv

Vad var det? kunde svära på att jag hörde någon skrika mitt namn, men varifrån? Jag lät det vara för stunden och satte på mig en helsvart T-shirt för att fullfölja min så kallade outfit. Med det gjort tog jag min mobil som låg på bänken bredvid mitt keyboard och gick ut ur rummet. Det var ovanligt folktomt i korridoren! Jag fortsatte bort mot Natashas rum och kunde inte sluta tänka på vad det egentligen var jag hade hört. Släppte tanken när jag närmade mig rummet. Jag knackade lätt på dörren men utan svar så jag steg in, men var är hon? Jag tittar mig omkring för att försäkra mig med att jag inte sett fel. Vart kan hon ha gått under tio minuter? Jag gick mot fönstret för att öppna upp det och släppa ut den kvava värmen som befann sig i rummet. Kunde då se två gula bil lampor lysa mittemot mig, blev först lite skeptisk men intalade mig att det säkert var folk som skulle hjälpa till med att plocka ihop ljudanläggningen, hur hade de annars kommit in? Jag började gå sakta utåt men hörde då mitt namn igen, likadant som innan! Och nu är jag helt säker, det kommer från parkeringen. Jag kunde höra röster så jag smög mig närmare för att avgöra vem det var. Blev stel i kroppen när jag tittade ut genom fönstret. Varför Natasha? Vid det här laget var jag riktigt pissed off men försökte att behålla lugnet. Jag stormade ut ur omklädningsrummet och ut på parkeringen. De som stod utanför hoppade till när dörren small igen bakom mig.

” Oh so you are Justin Bieber?” fick jag utslängt mot mig av en ganska så lång kille som såg ut att vara i min ålder.  

” Haha, yes you are totoally right! But what do you think you are doing?” fick jag ur mig. Just nu känner jag för att gå fram och slå till honom, men sån är inte jag.

” About that, I think you know this girl over here, Natasha or am I right?” han pekade nu på Natasha och jag mötte hennes oroade blick. Det gjorde ont inom mig, hon måste ha lidit och här står jag och pratar!

” Dont you dear touch her and I promise I will..”

“ Hit me? Haha you cant afford that as long as your name is Justin Bieber!” avbröt han mig med. Fan. Han har rätt! Jag kan I princip inte göra något, men jag skulle inte göra något häldre än att slå till honom hårt. Det är Natasha det handlar om, jag är beredd att ta konsekvenserna. Utan att svara går jag sakta närmare och förvånansvärt backar han några steg, just då får jag en ide!

” As you might know I´ve got at least a hundred beliebers waiting for me out there.” Jag tog upp min iphone ur fickan och klickade in på Twitter. ” I´m just one click away from telling the them where I am right now.” Jag tog en liten paus för att snabbt skriva in en tweet, men fortfarande med ett öga på dem, och lät sedan min tumme vila några millimeter ovanför  send tweet.

” Let her go or I will let the world know what you are doing.” Jag tittade nu med en alvarligare blick mot dem och spände käken. Jag anade att de inte skulle ge upp så lätt, men hoppet fanns fortfarande där!

” Yeah sure! What if we have got something else?” jag följde hans hand med blicken som gled in under den svarta jackan och där kunde jag se skymten av ett slags vapen. You got to be kidding with me! Vad ska jag göra nu?! Shit!

“ Hey Frank, calm down bro! she means nothing to us!”

“ So wha..”

“ Let her go.” Avbröts han som tydligen heter Frank med av en lite kortare kille. Jag kände hur hoppet växte upp inom mig men var ändå förvirrad över vad som just hänt, han vill att de släpper henne?

” Fine.” han gick med snabba steg fram mot mig och lämnade över Natasha, som nu stod på benen.

” Justin?” fick hon fram, fortfarande i chock!

” Yes?”

” Thank you..” jag gav henne en nätt kram som svar samtidigt som de startade bilen med ett tjutande läte. Jag vände blicken neråt mot marken och såg Natashas iphone ligga där. Jag joggade sakta fram och plockade upp den. Kunde höra hur de gasade med bilen bakom mig. Jag vände mig hastigt om och såg hur de körde mot Natasha som torkade sina händer på tightsen, omedveten om vad som var på väg att hända. Jag fann bara en lösning ur detta så jag sprang mot henne. Sekunden innan bilen skulle träffat henne kastade jag mig över henne och nu låg jag ovanpå henne. Jag kunde känna hur hennes hjärta slog snabbare och snabbare samtidigt som de anfådda andetagen blev allt lättare.

” Justin.. ”

” Yes..”

” You are hurting me! Haha!”

“ Haha, I´m sorry!”

“ But thank you. If you weren’t there, I´d be dead by now..” hon lät nu en aning allvarligare än innan,

” I´m here to help!” gav henne en lätt kyss i pannan innan vi fortsatte in.

                                                    Ur Natashas perspektiv

”Äntligen!” sa jag för mig själv och kastade mig ner i den nyligen nybäddade sängen i det gråa påslakanet från Ikea! Det har varit en tuff dag, både mentalt och fysiskt. Efteråt berättade jag allt för Emelie, som till en början var helt förtvivlad men som tillslut gick med på att jag fick tillbringa natten ensam. Motvilligt hasade jag mig upp ur sängen och gick in i badrummet. Jag satte på vattnet i duschen, tog av mig mina en aning smutsiga kläder och ställde mig under det rinnande vattnet. Jag chockades till en början av hur kallt vattnet var men vande mig då det efter hand blev varmare. Schamponerade snabbt in håret och sköljde av. Jag orkade dock inte balsamera in det så jag lät det vara. Vred av kranen och klev ut ur duschen. Jag möttes av den iskalla luften mot mina bara ben och armar, vilket jag brukar bokstavligen hata men nu för en gångs skull var det ganska bekvämt. Jag satte det blöta håret i en turban och gick vidare ut till garderoben. Jag satte på mig ett par vita shorts och en alldeles för stor T-shirt jag fått av Steven innan jag åkte hit till LA. Steven och mamma gifte sig redan året efter pappa lämnat oss. I början var jag ganska skeptisk mot honom men nu står vi varandra närmare än någonsin, och han är ju trots allt pappa till mina två syskon! Jag satte upp håret i en tofs på huvudet och tog en sista titt i spegelen innan jag gick mot sängen. Jag la mig till rätta och tog upp mobilen för att kolla den en sista gång. Då dök det plötsligt upp ett mess från Justin. Jag skrattade till lite åt att jag inte ändrat namnet sen jag fick hans nummer samtidigt som jag öppnade det.

Från JB:

Förlåt om jag stör dig såhär mitt i natten men jag vill bara kolla så att du är okej? I´ll be at your place in any minute if I need to!

Till JB:

Nejdå jag tänkte precis lägga mig så det är lugnt! Ja jag är väll okej, förutom att jag fortfarande är lite chockad sen innan men det går förmodligen över! Jättesnällt av dig, verkligen Justin!

Jag skickade iväg smset och klickade mig in på konversationen med Emelie.

Till bästie:

Heeeeeejj honey! Jag är hemma och mår bra! Hur är det med Alfredo? Miss you!

Jag anade att hon inte skulle svara men just in case! Det burrade till igen, ett svar från Justin.

Från JB:

Så bra! Ja, det borde göra det! Always.

Till JB:

Tack än en gång! Nej nu ska jag sova! God natt! Puuuuuussssssss!

Skickade iväg det och lade ifrån mig mobilen. Fortsatte att fundera över om puss var nödvändigt? Skulle han ta det fel? Men nej, vi är vänner och det vet han. Han var den som räddade mig från att bli kidnappad och överkörd, vilket jag aldrig kommer att glömma. Även om jag inte kommer ihåg allt så är det den sista delen av vad som hände som lyser starkast i mitt huvud. Jag tror att Justin måste ha hört något och kommit ut. Sen pratade han med nån kille, exakt vad de sa kommer jag inte ihåg men helt plötsligt stod jag hos Justin. Sen gick han bortåt för att hämta något som tillhörde mig. Kan komma ihåg lite svagt att jag torkade av händerna på tightsen och i nästa sekund låg jag sedan på marken med Justin ovanpå mig. Det var en härlig men ändå panikslagen känsla, nåt som jag aldrig känt förut.

                                          Ur Justins perspektiv:

Det plingade till i iphonen som jag för tillfälligt lagt ifrån mig. Jag hatar den sms signalen nåt så otroligt mycket och stör mig varje gång på att jag inte bytat! Jag har faktiskt ingen bra anledning till varför jag aldrig bytar, kanske för att den hör till? Äch jag vet inte! Jag skyndade mig mot köksön där den låg. Drog fingret över skärmen för att öppna smset och såg att det var från Scooter.

Från Scooter:

Hey you!  I just want to check if you know anything about Natasha? Is she ok?

Till Scooter:

Hey! I texted her last night and she was fine but still in chock. I think I´ll drive to her and see how she feels now!

Jag väntade på ett svar, men var inte övertygad om att få det nu. Ibland kan det dröja timmar innan han svarar! Men är han ledig kommer det ganska så snabbt. Jag behövde inte vänta mer än några minuter denna gången innan jag fick ett svar.

Från Scooter:

Yeah I can understand that! Great! Tell her that she was amazing and that I´m looking forwards to meet her soon!

Till Scooter:

I sure will!

Jag gick mot min garderob för att sätta på mig nåt på överkroppen efter att bara ha haft ett par svarta shorts. Jag valde att byta shortsen med till ett par bekväma gråa byxor jag hittade längst in. Innan jag lämnade min walkincloset tog jag mig en snabb titt i spegeln som satt på dörren och fortsatte sedan ut mot hallen. Väl i hallen grabbade jag tag i bilnycklarna och gick ut. Jag fortsatte mot grindarna, hoppade in i bilen och körde iväg. Jag körde in på parkeringen och ställde bilen bredvid Natashas. Skulle precis gå ur den när jag märkte att det stod ett dussintal paparazzis utanför ingången. Fan. Hur kan de alltid veta vart jag ska? Eller, detta var kanske inte en tillfällighet att de står här efter vad som hände igår. Jag lugnade ner mig lite, drog luvan över huvudet, hoppade ut och sprang mot dem. De fick direkt syn på mig och jag fick frågor som ”How is she?” ” Are you two a coupple yet?” Slängda mot mig. Utan att ens titta åt deras håll knuffade jag mig mellan dem öch steg in. Jag gick med snabba steg mot Natashas lägenhet och ringde på. Det tog ett tag innan hon öppnade.

” Förlåt för att jag inte ringde innan jag kom!” sa jag utan att hälsa,

” Nej det är lugnt, kom in!” jag nickade till svars och ställde mig innanför dörren för att snabbt ta av mig de vita sneakersena jag bar. Natasha följde mina rörelser med blicken och gick sen inåt med mig hack i häl.

” Så.. hur var natten?” frågade jag för att bryta tystnaden som uppstått mellan oss.

” Jo det va väll som alla andra nätter, I guess?” svarade hon utan det minsta dryghet i rösten och satte sig ned i soffan bredvid mig. Jag kunde inte hålla mig för skratt! Vi båda brast ut i skratt och jag såg hur en tår bildades i Natashas högra öga.

” Förlåt, jättedum fråga!” skrattade jag fram samtidigt som hon rätade på sig och log som svar. Hon tittade sedan in i tvn. Det var inte förens då jag upptäckte att hon hade en film igång.

” Camp Rock.” sa hon och log mot mig innan jag hann lista ut det.

” Visste jag väll!” svarade jag och flinade samtidigt som hon slog till mig lite nätt i sidan.

” Dummer!” sa hon stolt och vände sig mot tvn med ett leende på läpparna.

” Jag tittar alltid på disney filmer när jag är sjuk, det har alltid varit så. kanske för att det får mig att minnas min barndom lite mer? ” sa hon efter några minuters tystnad och tittade på mig.

” Jag förstår dig! Skulle göra allt för att få uppleva det igen, men den tiden är över..” svarade jag och tittade ner. Natasha förstod direkt och var snabb med att svara,

” Tiden är inte över, du har så mycket framför dig! Du gjorde ett val, att som ung tonåring kunna ha de tankarna att förändra världen är helt obeskrivligt. Du hade din barndom men på ett annat sätt, ett fantastiskt sätt! Tänk vad som skulle kunna ha hänt med alla utan dig? Allt du skänkt till välgörenhet skulle inte funnits om du inte valt att ha din barndom såhär! Jag hade kanske inte suttit här med dig just nu och det skulle varit en oerhörd förlust för mig!” hon lät en aning allvarligare än innan men ändå så mjuk. Hon visste precis vad man skulle säga för att få folk att må bra! Något jag inte hittat hos någon annan..

” Tack..” svarade jag kort men ändå så meningsfullt. Hon lutade sig fram och gav mig en kram.

” Poppcorn?” sa hon när hon släppt taget om mig.

” Visst!”

” I´ll be right back!”

“ I hope so my lady!”

Jag såg henne försvinna ut i köket så jag vände mig mot tvn. Jag har aldrig sett Camp Rock, inte för att det väntas att jag ska ha gjort det men jag tycket att både Demi och Joe är riktigt duktiga på vad de gör. Jag släppte mina tankar och slappnade av samtidigt som jag hängde med i filmen. Bara minuter efter att Natasha gått kom hon tillbaka med en skål poppcorn i händerna.

” Förlåt, vi kan byta film om du vill?”

” Haha, nejdå! Jag har ju aldrig sett den.. kanske för att det är mer riktat åt tonårstjejer?” svarade jag med ett litet flin på läpparna.

” Haha! Kanske det!” hon satte sig ner och räckte över poppcorn-skålen till mig. Jag placerade hennes ben i mitt knä och satte skålen ovanpå. Hon log tacksamt mot mig men koncentrerade sig sedan på filmen, så jag följde hennes exempel.

” Tack för att du kom.. jag kanske ska bli sjuk oftare?” sa hon efter drygt fem minuters tystnad och blinkade skämtsamt mot mig.

” Alltid! Hahahahahah!” skrattade jag fram,

” Men det var inte bara därför jag kom hit.” sa jag och tittade in i hennes ögon. Hon gav mig en blick som bad mig att fortsätta. Jag grabbade tag i fjärrkontrollen som låg på bordet framför mig och sänkte volymen en aning.

” Vi måste prata.”

Här är det! Jag presenterar KAPITEL 11! Förlåt för förseningarna men här är det, mit längsta kapitel! Hoppas att ni gillar det! KOMMENTERA!

Much Love/ E!