” Hur mår du?” var min fråga när vi nyss lämnat sjukhuset på väg till min Fisker.

” Än så länge är det okej.” 

” Bra.” svarade jag och drog upp bilnycklarna. Nu skulle vi till Natasha så att hon först kunde skypa med sin familj för att sedan packa det nödvändigaste och åka till mig. Jag tillät inte henne att sova ensam nu. Bilen låstes upp och vi steg in. Ett igenkänt pling lämnade min byxficka, så jag drog upp iphonen.

Från Selena:

-Jag har sett bilderna, det är nu helt över Justin.

Hjärtat bultade hårt i bröstet. Jag bara stirrade på smset framför mig. Efter att vi blivit sams förra veckan hade det flytit på bra, men jag börjar tvivla på att vi gör detta för våran skull. Men att inte göra slut underlättar då vi har många gemensamma vänner och lär träffas inom arbeten igen. Jag vet inte, allt är så osäkert. Men sant är det att jag tappat saknaden om henne, för ett och ett halvt år sedan kunde jag knappt gå en dag utan att höra hennes röst. Men nu.. det är annorlunda, jag är annorlunda. Två knäppningar fick mig att vakna ur mina tankar och se Natashas oroliga ansikte.

” Är det något?” undrade hon. Försökte mig på ett leende,

” Nej, allt är som det ska.” motorn vibrerade och jag gasade spänt. Den hastiga rörelsen fick Natashas överkropp att ryckas rejält framåt, men hindrades att komma längre av bältet. Ögonen på henne vidgades och hon andades häftigt några gånger. Hon såg så rädd ut. Med tanke på vad som hänt för endast någon dag sedan var det inte så svårt att tänka sig. Vad hade jag gjort? Genast saktade jag ner och hon lutade bakhuvudet mot stödet. Hennes hand låg på handstödet så jag la försiktigt min lediga hand på den. Hennes ögon kneps ihop och hon såg ut att ha ont. Snabbare än kvickt gasade jag in på närmaste parkering och stängde av motorn. Efter dryga två minuter öppnade Natasha upp ögonen och stirrade rakt ut.

” J-jag vet inte..” stammade hon, fortfarande med blicken vänd utåt.

” Se, det var mitt fel. Jag kö-”

” Nej det var det inte!” utbrast hon bestämt,” Jag fick.. ännu en flashback.” ännu en?

” Hur många har du fått?” frågade jag så lugnt som möjligt.

” Endast en – med denna två.” andades hon fram.

” Jag vet inte vad jag ska säga, detta är inte i närheten något jag någonsin upplevt.” svarade jag ärligt. En förstående nick fick jag från hennes sida. Försiktigt vred jag om nyckelen igen och med ett klartecken från Natasha körde jag ut från parkeringen. Bilresan var tyst, ingen förmådde sig att säga något. Men vad skulle jag säga? Jag har inte en aning om vad hon sett, vad hon känt för jag har inte varit med om det själv. Jag sträckte på nacken när jag fick bilen att svänga in på området där Natasha bor. Det vibrerande ljudet från bilmotorn dog ut och det blev mer tyst än innan. Tystnaden varade inte så länge då Natasha sköt upp bildörren och lät allt ljud dra in. Med ens gjorde jag desamma innan låset sattes på och vi promenerade vidare in i byggnaden, utan en ända paparazzi. Hur är det möjligt? Det hela fick mig att le smått men när jag upptäckte att jag drog blickar åt mig i lobbyn på väg till hissen dog leendet ut och de svarttonade Ray Ban glasögonen satt kvickt på näsan. Med snabba steg tog jag mig förbi Natasha, som direkt fattade vinken och ökade även hon på farten. Snabbt var vi inne i en av de två hissarna på väg upp till första våningen. Egentligen är den våning vi nyss lämnat första, men på detta ställe kallas det endast för Entré och innehåller inga lägenheter. När man tänker efter var det ganska löjligt att åka den lilla biten med hiss, istället för att ta trapporna upp. Jag tror inte att det ens hann gå en minut innan det plingade till och Natasha klev ut. Nu hade tystnaden gått från behaglig till ovan, det händer inte ofta att vi är tysta under en så lång tid. Det var dags att säga något nu.

” Hur mår du?” var det bästa jag kunde komma på. Hon vände blicken med nyckeln i handen och log smått.

” Det är bättre nu. Hur mår du själv? Du har varit helt stel sedan vi lämnat sjukhuset. Vad är det som pågår?” ställde hon som följdfråga och öppnade dörren. Med ens blev jag påmind. Hela händelsen med Natasha hade fått mig att glömma situationen med Selena. Fan. Jag hade inte ens svarat på smset. Jag måste ringa henne, och det är illa kvickt. Väl inne väntade Natasha fortfarande på ett svar.

” Bara spänd inför andra delen utav BELIEVE-tour.” hon hade redan nog att tänka på och behövde inte oroa sig mer i onödan. Och det var ju inte så att det jag sa var en lögn, för faktum var att jag verkligen var spänd. Spänd över hur det kommer att gå. Nu bredde sig ett större leende på hennes ljusrosa läppar.

” Det kommer att gå bra, du har gjort detta så många gånger innan.” tröstade hon med.

” Ja men jag  vet inte vad de kommer tycka då det blir ungefär samma uppbyggnad på konserterna som innan, det har inte gjorts några större ändringar.”

” Många av dem som kommer har aldrig sett dig på scen förut, och jag slår vad om att de uppskattar att du ens sjunger i egen hög person. Sen struntar dem i vad du sjunger, hur många gånger du gjort samma sak förut och hur du gör det. För det är dig de kommer för att se, ingen annan. Glöm aldrig det.” medans jag petade av de svarta sneakersen på mina fötter tänkte jag över hennes ord. Det kanske stämde? Det kanske är så? Jag vet att de kommer för att få se mig, men jag vill alltid ge dem något nytt, något speciellt som ingen annan sett förut. Naturligtvis är det omöjligt då det är för många konserter. Men hade jag kunnat så skulle jag gett dem en ny låt vid varje konsert som jag endast sjöng då. Tankarna yrde runt inuti mitt huvud när jag äntligen gick in i det ljusa rummet vart jag fann Natasha med datorn i knäet.

” Jag kommer snart, ska bara ringa ett samtal.” sa jag.

” Okej.” svarade hon och klickade sin på Skype med musen. Med lätta steg gick jag in i Natashas sovrum och stängde dörren. Mina fingrar snuddadde vid kontakter och skrollade ner till ’S’ där jag fann Selena. Med darrig hand tryckte jag på ’Ring Upp’ och satte luren vid örat. Det gick tre långa signaler innan det sprakade i andra sidan.

” Hej Justin.”

                                                Ur Natashas perspektiv:

” Hej Natasha!” utbrast dem i kör när jag tryckt på svara.

” Hej på er!” hälsade jag tillbaka och kunde inte hindra leendet på mina läppar, glädjen utav att höra deras röster igen. Där satt dem, min familj. Jag hade inte sett dem på länge. Mamma, Anthony, Jarrah och Max. Alla uppradade i den gråa familjesoffan.

” Hur mår du gumman? Önskar att vi kunde kommit.” var mamma snabb med att säga.

” Jag mår toppen! Det är inte erat fel.” kontrade jag med och hon log, leendet bara hon kunde forma. Jag är stolt över att kunna säga att jag är lik min mamma, hon är så vacker. Just nu kunde jag inte ta några frågor om olyckan så jag vände mig direkt till Jarrah.

” Hur går det i skolan Jarr?” hon kunde inte säga Jarrah när hon var mindre, utan det blev Jarr. Sedan dess har det varit mitt smeknamn för henne.

” Det är bra, jag börjar på torsdag men vi har redan träffats.” svarade hon exalterat.

” Så bra! Är kompisarna snälla?” jag minns när man var så glad över at gå till skolan, då var det något av det bästa som hänt en. Men glädjen försvann efter ett par år och till sist var det rena rama helvetet. Men som tur är har inte Jarrah hamnat där än.

” Ja, speciellt Maja. Hon är ny i våran klass. Där hon kommer från kallar man det för nollan och inte förskolan!” utbrast hon.

” Ojdå!” svarade jag.

” Mm ellerhur!” hennes hår hade växt minst fem centimeter sedan jag såg henne sist. Hon såg exakt ut som en kopia av mamma, endast mindre. Nu var det Anthonys tur att prata.

” Hur är allt i Los Angeles Natasha?”

” Jo det flyter på bra! Vi har repetition på tisdag inför turnén och sedan drar det igång den 5 Januari i Salt Lake City.” berättade jag.

” Det är ju snart! Är du taggad?” frågade han då

” Till tusen.” andades jag ut. Jag såg hur Max halvt blundade och kunde inte rå för att skratta åt hur söt han var. Jarr rynkade på ögonbrynen vilket fick det hela ännu gulligare. Medvetandes pekade jag mot skärmen,

” Max, är du vaken?” frågade jag och fick alla att vända sig åt Max. När pappa rörde sig med Max i knäet fick det honom att vakna till liv och titta med trötta ögon på mig.

” Natassa?” lespade han.

” Ja? Är du trött?”

” Mm. Var är Justin?” frågade han då. Det undrade faktiskt jag med, vart var han? Men just i den stunden kände jag hur soffan sjönk ner på högersidan och där satt han.

” Här är han!” meddelade jag på svenska och fick en frågande blick utav Justin.

” Is that Justin? But that looks exactly like the boy on my pillow.” utbrast Jarrah förvånat. Ett leende kröktes på Justins läppar.

“ Haha, yes I’m Justin. Can I see your pillow, Jarrah?” undrade han.

“ Yes!” snabbt var hon på fötterna men innan hon sprang  ur kamerans syn viskade mamma i hennes öra. Själv vart jag förvånad över hur Justin kunde Jarrahs namn, något jag tänkte fråga sen.

” Hello Justin, nice to fineally talk to you. I’ve heard a lot about you from Natasha.” Hälsade mamma.

“ Only good things I hope?” undrade han flinandes mot mig vilket gav mig chansen att kasta kudden bredvid mig i magen på honom.

” Haha, yes ofcourse.” skrattade hon.

” Jussin are you Natassas boyfriend?” undrade Max allvarligt. Det engelska uttalet fick honom att lespa mer än vanligt. Egentligen var det sjukt hur en snart treåring kunde vara så bra på två olika språk som han var, även om Anthony kommer från Kalefornia. Frågan fick oss båda att skratta högt.

” Well, I’m a boy, and I’m her friend. But we’re nothing more than just friends.” Svarade Justin sansat.

“ Good, coz Natassa is mine.” Sa han stolt och log.

” Haha, I won’t take her away from you.” Justin lutade armbågarna på knäna och knäppte händerna.

“ Promise?”

“ I promise.” När Justin avslutat avtalet blev Max med ens glad och helnöjd.

” Sorry for that.. he’s become a bit overprotective.” Ursäktade sig Anthony snabbt.

“ It’s alright, my brother would act the same.” Anthony nickade.

“ So how are you Justin?”

“ I’m doing all right at the moment, and you Anthony?” shit vad artig han är. Värtsa svärmorsdrömmen, tänkte jag för mig själv.

“ I’m fine, thank you.”

“Hur går det Jarrah?” ropade mamma. Det tog inte lång tid innan hon fick sitt svar.

“ I found it!” kom Jarrah skrikandes. Hon hoppade upp på den lediga platsen i mitten och höll upp kudden med Justins ansikte avbildat.

” Look at that, there I am.” Konstanterade Justin leendes.

“ So you are the pop star Justin Bieber!? That Justin Bieber?!” sa hon nu upphetsat med fingret mot Justins huvud och stora ögon.

“ But Jarr, I’ve told you like a thousand times that I’m going on tour with Justin?” hoppade jag in med.

“ Yes, but I thought it was that old man Timberlake that moms so crazy about! And I didn’t think about him..” mamma pressade nu ihop läpparna och tittade oskyldigt på oss.

“ Haha sweetie, I needed someone in my own age.” Svarade jag skrattandes, tillsammans med Justin.

“ Oh my god this is so cool! I can’t wait to tell all of my friends about it.”

“ Go ahead, tell them I said hi.” Slank Justin in och Jarr nickade ivrigt på huvudet. Innan mer hann sägas började Justins mobil tjuta högt. Han ursäktade sig och lämnade rummet ännu en gång. Jarrah såg ut att vara den lyckligaste tjejen på planeten i denna stund. Leendet på hennes läppar gick från öra till öra på henne.

” Jag kan inte förstå att du ska på turné med Justin Bieber! Han är så söt.” fnittrade hon sött.

” Hahah, ja visst är han!”

” Pappa, kan jag få ett likadant halchbant som Jussin?” bad Max med bedjande ögon vilandes på pappa. Jag funderade och kom fram till att han menade den guldiga kedjan med en berlock av ett kors.

” Vi får se vad vi kan göra. Men nu måste du i säng, detta är långt efter din läggningstid unga herrn.”

” Men pappaa jag vill pjata med Natassa!” protesterades det.

” Inte nu lilla gubben.” försökta mamma snällt.

” Jag kan ringa igen, då lite tidigare så att vi kan prata längre. Okej?” mitt lovande gick hem och han nickade trött.

” Vi får höras senare Natasha. Ta väl hand om dig, så ses vi senast i April.” påpekade mamma.

” Ja det ska jag. Kan inte vänta till dess.”

” Inte vi heller. Ungar, säg hejdå till eran kära syster.” lämnade Anthonys mun.

” Hejdå Natasha.” ekade dem i kör.

” Hejdå.” och så var samtalet avslutat. Det kändes bra att ha fått prata med dem, jag har dock inte sett dem på ett antal månader vilket gjorde ont. Jag har ingen aning om vad som pågår i deras liv längre, speciellt inte Max och Jarrahs, och det tar på en. Med högerhanden fällde jag ner datorlocket och reste mig upp. Man kunde urskilja en svag röst från trafikens höga läten, Justin. Jag följde Justins röst som ledde mot sovrummet. Han lät upprörd. Jag kunde inte hindra mig själv från att stanna utanför en stund och lyssna.

Jag kan inte fucking lämna henne! Hon ska med på turnén, hade du tänkt att jag ska sparka henne enstaka dagar innan konserten?!

Ja men så fungerar det inte här.

Får jag inte lov att umgås med en dansare, som för den delen inte är kär i mig och inte tvärt om heller, kommer detta inte att fungera.

Jag kommer inte sluta umgås med henne! Är du ledig imorgon?

Bra då hämtar jag dig halv tre, hejdå.

Vem var det? Vad är det som händer? Var det mig dem pratade om? Var jag ett problem? Jag ville veta, och det var nu.

” Förlåt för de-” ropade Justin medans han öppnade dörren, men avslutade aldrig meningen då jag uppenbarades för honom. Närmare än vad han hoppats på.

” Vad är det som försiggår här? Är jag något problem? För då kan jag ge upp allt detta på en gång. Jag vill inte vara till besvär mer än nödvändigt.” berättade jag ärligt för Justin som fortfarande stod stum.

” Nej du är inte till besvär alls, och jag tillåter aldrig dig att ge upp.” försäkrade Justin när han märkt att jag vänt och gått tillbaka till soffan.

” Det lät inte som så.”

” Hur länge stod du där?”

” Det kvittar, jag hörde det nödvändigaste.” sa jag, lindade en filt runt min frysande kropp och tittade menandes upp på honom.

” Det var inget, okej? Du får inte ge upp på grund av vad du hörde, för det är bara en liten del av det hela. Egentligen handlar det inte om dig.”

” Så vad handlar det om då?”

” Vi kan ta det senare, vi måste köra till mig nu.” svarade han. Jag tänkt en stund, och det var faktiskt ingen dum ide. Vad som var dumt var att jag lät honom vinna så lätt, men nu ville jag bara bort härifrån i några dagar. Med datorn under armen gick jag in i sovrummet och vidare mot garderoben igen. Jag sköt upp spegelväggarna och asade ner en svart resväska från hyllan över galgarna. Där kastade jag ner nödvändiga saker så som myskläder, underkläder, övriga kläder, necessär med bassmink ifall att och badrumsartiklar och två bodybutters från The Body Shop.

” De älskar dig, speciellt Jarr.” sa jag plötsligt, med Justins brännande blick i ryggen.

” Gör dem?” han lät förvånad.

” Ja, varför skulle dem inte? Jarrah började hyperventilera när du gått, och Max vill ha ett likadant halsband som dig. Det tar jag som bra betyg av två barn. Mamma och pappa verkade också gilla dig.” berättade jag och vände mig mot honom med mobilladdare och hörlurar i handen.

” Men alla gillar ju mig.” flinade han, ” Jaså vill han? Var lite osäker om vad dina föräldrar skulle tycka, men det gick helt okej.”

” Skojar du? Du är ju typ drömkillen, trevlig och allt.”

” Man tackar. Haha, nä men jag har förmodligen fått det av mamma då min pappa inte var så närvarande under min uppväxt.”

” Då är vi två.” med allt nerstoppat blickade jag upp på honom som log förstående och gjorde detsamma innan jag närmade mig hallen med packningen. Det fick bli en skinnjacka med, då vädret kan skifta lätt här om det bara så vill. Med dörren låst skulle jag ta mig ner när jag känner hur någon tar tag i väskan. Denna någon var Justin.

” Jag tar den, det är lugnt.” försökte jag, men som vanligt utan bra resultat.

” Nej, allt för att underlätta de fina.” skämtade han. Surt fick han ett slag på armen då vi nått bottenvåningen och gick ut. Jag sa hejdå till Anna i receptionen och vi gick vidare ut till Fiskern. Min bil totalkvaddades i krocken och hade ingen chans att bli lagad så just nu har jag ingen bil. Men det är lugnt då vi ändå lämnar om några dagar.

Under hela bilresan sjöng vi med till radion som satt på, det blev även en del skratt. Justin svängde nu in på sin gata, men kunde inte köra upp på uppfarten. Där stod nämligen en silvrig lamborghini som blockerade vägen.

” Shit.” viskade Justin lågt när radion var av, men högt nog för mig att höra.

” Vem är det?”

” Selena.”

Förlåt! Det är verkligen inte okej att ni fick vänta såhär länge! Men här är det, mitt längsta kapitel någonsin. Mer än 1000 ord längre än vanligt! Hoppas ni gillar det. KOMMENTERA BABES!

Vill även tacka så mycket för designen gjord av http://Iwnfy.blogg.se jättefint, tack!

Much Love/Emma!

                                                     Ur Justins perspektiv

Allt lugn försvann från mig på tre raka sekunder. Känslan gick inte att beskriva, endast att den inte var något bra. Flinet på läpparna framför mig fick det hela ännu värre, hur i helvete? Jag närmade mig med frustation i vartenda steg personen vid dörröppningen. Han blev malligare och malligare ju närmre jag kom, allt för att reta upp mig. Hade det inte varit för Natashas skull hade jag nitat honom på plats, just vad han förtjänar. Det är nu röken skulle pyst ut genom mina öron om detta varit en tecknad film, men detta var rena rama värkligheten. Den idioten stod framför mig och hånlog, nu önskar jag att han bara var en hallucination. Men icke.

” Du trodde att du skulle bli av med mig va, Bieber? Fel som vanligt antar jag.” ett fult skratt lämnade läpparna på honom.

” Man kunde ju hoppas.” svarade jag surt.

” Hah, här hoppas man inte. Här inser man sanningen. Så vad tänker du göra med mig nu?” han flinade. ”Hota mig, eller kanske slå mig?” jag fnös.

” Jag slår inte på sådana som dig, för dumma för sitt eget bästa.” försökte jag.

” Eller så är Justin rädd, rädd för att förlora.” han vandrar på mina nerver.

” Mot dig? Snälla.”

” Bevisa det, tjejen.”  nu jävlar. Högerhanden satte jag som ett strypgrepp och förde upp honom i den vita väggen med all min styrka. Ögonen vidgades och han kämpade för att få luft. Jag lättade greppet en aning då min avsikt inte var att ta livet ur honom, än. Trots andningssvårigheterna pressade Gabriel fram ett brett leende. Det måste vara något fel på denna kille, fattar han trögt eller.

” Aww, räddar sin slampa från mig. Är inte det bara för gulligt?” flinade han.

” Vad sa du att Natasha var?” väste jag med ihop tryckta käkar, troendes att han skulle ångra sina ord.

” Att.. h-hon är en.. slampa.” stammade han smått. Jag pressade honom hårdare mot väggen med hela min kropp så att de ynka centimeter som funnits mellan hans rygg och betongytan försvann.

” Våga inte säga så om henne e-”

” Justin?” undrade en främmande röst, Lucianna.

” Vad sysslar ni med?!” hennes smala armar lyckades dra bort mig från puckot och hon lade all sin fokus på Gabriel.

” Hur mår du?” undrade hon.

” Bra, han kan inte orsaka mycket.” svarade Gabriel med fingerspetsen mot mig. Jag blickade honom argt och hade händerna nerstoppade i fickorna där jag stod, väntandes på vad som skulle sägas.

” Nu vill jag att du stannar utanför där Daniel kommer.” sa hon efter att ha nickat och tog upp en mobil. Snabbt knappade hon in ett nummer och satte iphonen vid örat. Det hon sa var inte så tydligt då hon pratade lågt. Men jag uppfattade att den person på andra sidan var Daniel. Lucianna stoppade tillbaka telefonen i skjortfickan och tittade på mig.

” Dig vill jag prata med, och Gabriel? Du ställer dig utanför.” han gjorde lydigt som hon dirigerat och vi var nu ensamma, med Natasha.

” Varför?” ett enkelt ord, som på något sätt bildar en fråga.

” Jag vet inte.. han störde helt enkelt.” ljög jag.

” Detta har inget med tidigare händelser att göra?” hon såg fundersam ut. Har han sagt något ändå?

” Nej, han var Natashas vän men så mycket som jag vet så förstörde han det. Och han borde inte vara här då.” ännu en gång nickade hon. Är det de ända sjukpersonal kan göra? Det verkar inte bättre än så.

” Vad vill du att vi gör med det hela? Skall det stanna mellan oss?”

” Ja, det är nog en bra ide.” tyckte jag genast.

” Ta det mer lugnt nästa gång, så går och pratar med Gabriel nu. Försök att sova lite, det behöver en ung man som du.” hon log och lämnade rummet utan att behöva ett svar. Jag suckade och satte mig i fåtöljen igen. Klockan på mobilen var 04:36, och hon hade rätt. Jag behövde sova. Men ville jag sova? Nej. Jag ville vara här för Natasha, inte vara frånvarande. Men ännu en gång kunde jag inte förhindra det, jag somnade.

Jag vaknade av att regn smattrade hårt mot fönsterrutorna. Det var fortfarande mörkt ute och ögonen kunde inte se någonting, men det gjorde mig inget. Mina händer fumlade efter mobilen på bordet och hittade den snart. Som jag misstänkt hade jag endast sovit i drygt en halv timme. Jag tror inte att jag förstod hur trött jag var just då, för jag reste mig upp. Jag vacklade till och hittade snabbt ett fast grepp runt fåtöljens övre rygg. Lättat reste jag mig upp igen och sträckte på mig. Då hörde jag något ynkligt och oväntat.

” Justin?”

                                                    Ur Natashas perspektiv  

Med ett ryck stirrade jag upp i taket. Andetagen var tunga och jobbiga, som jag sprungit fem mil. Försiktigt reste jag armen och försökte stödja mig på den, men smärtan jag då kände i axeln var obeskrivlig. Utan något annat val damp jag tyst men hastigt ner i den hårda sängen. Jag satte handen för det onda på axeln, men kände då något tygliknande material som täckte över hela axelpartiet. Den dunkande huvudverken kom sakta krypandes och ökade för varje sekund. Bultandet gjorde så att det kändes som huvudet skulle sprängas inom två minuter. Jag försökte mig på att resa mig upp i en halvliggande position med stöd av armbågen igen, men när jag rörde vänsterbenet, om jag inte har fel, ilade det genom hela kroppen. Jag bet ihop och kom slutligen i den position jag ville. Då mötte mina ögon ryggen på en bekant svart gestalt. Det var beckmörkt men ändå så kunde jag urskilja ansiktet från mörkret.

” Justin?” försökte jag, men det kom mest ut som en viskning. Gestalten stannade upp och vände sig sakta mot mig. Jag svalde hårt, min hals var torr som sand. Snabbt hittade jag ett glas på andra sidan sängen och tog tre klunkar. Det sved. Nu stod Justin lutandes mot sängkanten och iaktog mig.

” Natasha..” viskade han tillbaka. Jag makade på mig för att göra plats åt honom, även om det kändes som jag kastades på en hård sten, om och om igen, lyckades jag hålla masken.  

” Nej, du har ont.” sa han då han uppfattat vad jag försökte göra.

” Jag skiter rent ut sagt i hur ont det gör, för jag vill ha dig här.” viskade jag, rösten var inte riktigt tillbaka än även om vattnet hjälpt mycket. Justin övervägde det efter någon minut och la sig på madrassen, noga med att inte skada mig. Vi låg fär under tystnad och stirrade upp i taket. Ingen sa ett ljud, det var bara en skön tystnad. Egentligen hade jag så många frågor som krävde ett svar, men nu behövde det bara vara tyst. Justin hade nog ändå ingen aning om vad han skulle säga, så det var bäst att jag höll mun. Jag måste se ut som ett vrak.. tänkte jag för mig själv, trodde jag.

” Du är lika vacker som alltid.” svarade Justin och vände för första gången på fem minuter huvudet mot mig för att låta våra ögon mötas och drunkna i varandra. Sa han att jag var vacker? Jag har hört Justin säga det innan, men nu lät han allvarlig. Han var aldrig allvarlig runt sina vänner, om det då inte gällde något viktigt. Det är just det alla älskar med Justin, han är aldrig allvarlig och hittar alltid på saker att göra då energin tar över. Jag log mot honom när han satte en fettig hårslinga bakom mitt öra. Bärga mig var inget alternativ, utan var tvungen att ställa frågan,

” Vad hände?” jag svalde högt och vände blicken tillbaka upp i taket.

” Minns du inte?” undrade han då.

” Nej, allt är svart. Det går inte att beskriva. Minnet är blankt, som jag inte funnits.” suckade jag.

” Du var med i en bilolycka igår efter att du lämnat studion. Jag fick ett samtal längre in på kvällen när jag letat efter dig i timmar. Egentligen är detta mitt fel som lät dig gå ut genom dörren. Du kunde…” där stannade han och satte handflatan på pannan.

” Men jag är här, skyll inget på dig. Jag vet inte varför jag lämnade, bara att det var av en viktig anledning. Man kan inte ändra vad som hänt i det förflutna, vad som hänt har hänt. ”

” Gissar att du har en poäng..” Justin vände ansiktet mot mig ännu en gång, och nu kunde jag verkligen se hela ansiktet. Han såg sliten ut. Vad det än var så kan han inte ha fått mycket sömn. Han bar påsar under ögonen som var rödsprängda och ansiktet var blekt.

” Justin, hur mycket har du sovit egentligen?” han funderade några sekunder innan han svarade.

” två eller tre timmar, gissar jag på.”

” Du behöver sova, detta är inte hälsosamt.” min röst lät för tillfället orolig.

” Jag ville bara inte överge dig..” när han uttalade de orden log jag, och det leendet besvarade meningen.

” Du måste i alla fall sova nu, god natt.” sa jag med stängda ögonlock.

” God natt Natasha.” vi la oss till rätta, och jag stängde ute smattrandet från regnet. Med ens hördes små snarkningar från Justin som fick mig att fnissa till. Men snart sov även jag.

                                                                         *flashback*

Ögonen vidgades. Bilen närmade sig. Jag slungades framåt, huvudet mötte hastigt rutan . En oändlig smärta slog över mig. Höga ljud sipprade in genom öronen, ögonen fylldes med ljus. Svart.

Förskräckt öppnade jag ögonen och skrek rakt ut. Jag visste inte vad jag skulle göra. Genast kändes ett par starka armar runt min mörbultade kropp, Justin.

” Schh, det är lugnt. Jag är här.” tröstade han mig med medans jag torkade en tår som fallit ner för kinden. Det var bara – skrämmande. Varför grät jag? Tårarna bara fortsatte att rinna. Justin drog mig längre in i sin famn där jag nu låg och snyftade. Mina tårar bildade blöta fläckar på Justins tröja när jag kände hur vått tyg klistrades fast i pannan på mig. Så låg vi tills dörren försiktigt öppnades och någon steg in. Personen gick runt i rummet och skramlet av metall som gick mot metall ekade. Men inte ett ord lämnade munnen på vad jag trodde var en honom.

” Så, här ligger ni och myser.” rösten fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Gabriel? Justin var snabbt uppe på fötterna.

” Varnade jag dig inte tillräckligt innan?” tryckte han ur sig.

” Jag hälsar på min flickvän när jag vill.” med betoning på flickvän. Mina ögon spärrades upp, flickvän!?

” Natasha tryck på den röda knappen ovanför sängen.” beordrade Justin mig. Min hand drogs tängs med väggen tills den nådde knappen och tryckte in den. Ett lågt, men långvarigt pipande ljud hördes i rummet och nästa minut stod en sköterska innanför tröskeln. Hon nuddade lampknappen så att ljuset sattes på. Jag var tvungen till att kisa kraftigt med ögonen för att kunna se.

” Vad händer här? Varför är du här igen?” hon lät förvånad. Här igen? Vad snackar hon om?

” Oh, Natasha Lopez! När vaknade du?” frågade hon då de två andra inte svarat snabbt nog.

” Jo jag tror för någon timme sedan?” eller? Jag hade faktiskt ingen aning.

” Då skall jag kalla in en läkare som kommer och tittar till dig. Tillbaka till er två. Vad gör du här?” hon vände sig till Justin och Gabriel så att det långa svarta håret guppade på axlarna.  

” Ja Gabriel, vad gör du här?” sa Justin.

” Hälsar på.”

” Jag var mycket tydlig med att det inte var ett alternativ för dig på grund av vad som hände innan.” nu lät hon mer sträng än förvånad. Men vad hände innan? Huvudverken var på väg tillbaka, och jag märkte att allt detta inte förbättrade det precis. Gabriel var på väg att säga något när jag avbröt.

” Bara, gå ut Gabriel. Snälla.” sjuksköterskan nickade och förde ut honom.

                                                    Ur Justins perspektiv

” Hur mår du?” var min fråga när vi nyss lämnat sjukhuset på väg till min Fisker.

” Än så länge är det okej.”  

” Bra.” svarade jag och drog upp bilnycklarna. Nu skulle vi till Natasha så att hon först kunde skypa med sin familj för att sedan packa det nödvändigaste och åka till mig. Jag tillät inte henne att sova ensam nu. Bilen låstes upp och vi steg in. Ett igenkänt pling lämnade min byxficka, så jag drog upp iphonen.

Från Selena:

-Jag har sett bilderna, det är nu helt över Justin.

Notes:

Kapitel 22, lite sent men extra långt! Hoppas ni gillar det, och vi fick ett besök av Gabriel två gånger.. Varför valde jag det tro? ;) Det finns en tanke bakom det i alla fall. Oops, vad hände i slutet? Många frågor i detta kapitel som ni sen kommer få svar på! KOMMENTERA BABES!

Much Love// Emma!