Bild kommer!

Hon hade kysst mig. Allt jag suktat efter länge gick sorgligt nog över på bara några få sekunder. Jag ville ha Natasha överallt, på alla sätt. Men det gick inte att erkänna. Något inom mig sa att Natasha gjorde det för att hon saknade Cody. Jag var kluven.

" Fem, sex, sju, IN!" på Nicks order rusade vi in på scenen. Publiken skrek, hoppade och dansade. Men inget av de lade jag riktigt märke till. Jag försvann, försvann från verkligheten. Jag var ensam på scenen. Alla mina rörelser var känslomässigt laddade. Det var underbart. Dock varade det inte så länge. Jag joggade med hälften av oss ner för trapporna när jag plötsligt blev yr. svart.

" Varför får jag reda på detta först nu, tre timmar senare?!"

" Vi hade inget val, vi var tvungna att få bort henne och så höll läkarna kvar oss."

" Vad sägs som ett ynka sms eller ett samtal?"

" Allt kommer bli bra! Så ta dig samman."

" Allt kommer bli bra? Det är vad du tror, men tänk om det inte blir det? Natasha är alltid där för mig, och jag måste vara där för henne med. Men jag kommer nu, flera timmar efter. Det är inte okej. Tänk om hon aldrig vaknar igen, huh?"

Jag kunde höra rösterna, men inte se var de kom ifrån. Jag kunde inte heller känna något. Allt var så ensamt och mörkt. Ett vitt ljus uppenbarade sig lite längre bort. En röst sa åt mig att gå mot ljuset medan en annan försökte hindra mig. Jag satt som frusen på ingenting, det var verkligen ingenting. Jag såg bilder, jag såg.. farmor. Hon gick mot mig och drog in mig i en omfamning.

” Du är stark, Natasha Lopez. Det har varit ett privilegium för mig att se dig växa upp, och nu måste du fortsätta. Jag älskar dig.”

Ett irriterande återkommande pipande ljud nådde mina öron. Jag blinkade några gånger och såg mig omkring. Vitt i tak och väggar, maskiner och slangar överallt. Jag var på sjukhuset. När jag blickade ner på mina kläder såg jag att Justin höll i min hand samtidigt som hans huvud låg vilat mot min mage. Han tog djupa andetag då hans rygg sakta gick upp och ner, Justin sov. Jag lyfte på den fria vänsterhanden och drog fingrarna lätt över Justins blöta ansikte. Han gnydde innan de gråtsprängda ögona fladdrade upp.

” Na-Naatasha?” stammade Justin skört. Jag log mot honom.

” Du är vaken och du lever, tack gud!” när han reste sig såg jag att han bar en utav dansoutfiterna. Justin la försiktigt armarna om mig och kramade mig mjukt. Han såg mig i ögonen och kysste mig varsamt. När han ställde sig upp igen försökte jag lyfta på huvudet och en enorm smärta fick mig att tjuta. Skrämt stirrade Justin på mig och var snabb med att lägga en av sina händer under mitt bakhuvud.

” Jag kallar på läkarna, okej?” jag försökte svara honom, men utan resultat. Ett vattenglas stod på bordet så det halstrade jag i mig snabbt. Den rivande känslan i halsen lenade upp och så även stämbanden.

” Ja.” Justin tryckte in en knapp på väggen och på mindre än en minut rusade två läkare in i blåa kläder.

” Hej Natasha! Det är jag som är Ellie och detta är Dan. Du föll hårt på bakhuvudet och gav en så hård smäll att du hamnade i koma. Vi kommer nu ta några tester och blodprov för att se så alla värden är okej.” jag var okapabel till att nicka så istället tog jag till leendet igen.

” Du måste ha en skyddsängel eller liknande för att ha klarat dig, Natasha.” det var Dan som uttalade sig. Och han hade rätt, jag hade en skyddsängel. Min älskade farmor. Jag visste att hon vakade över mig, liksom hon alltid gjorde när hon levde. Ett tiotal minuter passerade innan läkarna lämnade mig igen. Jag började minnas, minnas allt jag drömt. Justins och Kennys konversation, och farmor. Kenny hade kommit in för inte så längesedan men lämnat när även läkarna gjorde det.

” Du? Jag vet att du tyckte Kenny gjorde fel men han hade inget val. Och jag vaknade.” Justin såg på mig.

” Hörde du?”

” Ja, eller inte allt. Och inte heller tydligt men hörde gjorde jag. Jag hörde dig.” han log. Leendet som dödade. De hasselnötsbruna ögona med ett fåtal stänk av guld såg djupt in i mina. Stämningen i rummet spändes, alla fjärilar fick fart inom mig. Allt blev plötsligt klarare. Jag såg saker klarare, saker jag inte tänkt på innan. Saker om Justin. Hur han alltid fuktade läpparna med tungan, drog handen genom håret. Jag tänkte på det. Små saker som jag aldrig tänkt på innan. Det som var skrämmande var att jag inte hade en aning om vad det betydde. Justin lutade sig mot mig och placerade en kyss i pannan på mig samtidigt som han grabbade tag i min hand.

” Du kommer klara detta, okej? Det kommer bli bra igen.” han viskade det mot min panna så att läpparna snuddade vid för varje ord.

” Jag vet.”

                                                                               ---

” Nej! Aldrig!”

” Doktorn sa att du inte fick dansa på fyra veckor, vad får dig att ens så lite som tro att jag kommer låta dig gå upp på scenen då? Så sluta larva dig.” Justins order var allvarliga. Jag förstod att vad jag än sa så skulle han aldrig låta mig dansa. Varför är jag så klantig att jag faller i en trappa?!

” Följer du med till repet?” rösten han använde sig av lät nu mildare än innan.

” Ja. Om jag blir tjock på dessa fyra veckor så är det ditt fel.” muttrade jag och reste mig från sängen, men Justin var snabbt framför mig.

” Hey, du kommer inte bli tjock. Och även om fallet skulle varit så, så hade det kvittat. Du är lika fin hur stor du än är.” han puttade ner mig på rygg i sängen. Jag kände hur kinderna började hetta och bad till gud att Justin inte såg det.

” Är du så säker på det?” han bet sig löst i läppen.

” Bombsäker.” med det sagt kysste han mig passionerat. Jag vet faktiskt inte vart vi stod. Var vi vänner eller mer? Vänner, tror jag.. Eller?

ETT KAPITEL! Känner mig hemsk, men samtidigt måste ni förstå mig. Jag har en massa att göra i skolan, och det tar på en. Man blir oerhört trött. Men ja, här är i alla fall ett kapitel! Kommentera!

Kram//Emma!

+3 kommentarer till nästa!