- ✏ She Don't Like The Lights
She Don´t Like The Lights - 41!
” Hej! Förlåt om jag stör, hörde bara Alfre- Justin!” tjöt hon och gick fram till mig med öppna armar. Jag omfamnade henne länge, shit vad längesedan det verkligen var sedan vi sågs!
” Hey, hur mår du?”
” Jag mår toppen! Skivan släpptes i november så det är inte lika stressigt längre.” Carlys skratt klingade glatt efter meningen hon uttalat.
” Förstår dig till hundra, redo för ’Beautiful’?”
” Till hundra procent! Hur är det med Jaxon och Jazmyn förresten? Det var ett tag sedan jag träffade dem.” den vita tandraden visade hon upp varje gång hon log, vilket var konstant. Alltid var hon glad, tror aldrig jag sett henne arg eller ledsen.
” De mår finfint. Prinsessan har enligt pappa pratat mycket om dig.”
” Har hon? Hälsa henne nästa gång ni ses.” jag gav henne en lätt nick.
” Ursäkta ifall jag stör, men jag tänkte bara säga hej. Hej, Natasha. Jag är en av de nya dansarna.”
” Oh okej, trevligt att träffas! Carly.” Carly fattade Natashas hand mjukt.
” Jo det är jag fullt medveten om, no doubts.” båda brast ut i skratt. Natasha vände sig mot mig,
” Jag lämnar er ensamma nu, så ses vi sen. ” på några sekunder var hon ute ur rummet igen, förmodligen på väg till sitt rum.
Ur Natashas perspektiv:
Mina ben värkte utav trötthet. Vila. Vila. Ordet upprepades inuti mitt huvud om och om igen. Den där hotellsängen lät inbjudande. Snabbare än kvickt var jag framme vid rummet. Dörren låstes upp och jag steg in, ensam. Lilly är troligtvis hos DJ, alltså kan jag sova! Med endast t underkläder kvar på kroppen efter att ha droppat kläder på vägen till sängen skulle jag nu få lägga mig. Madrassen formade sig efter min kropp. Jag låg som gjuten. Och..
Hastigt flög ögonlocken upp. Någon stirrar på mig. Obehag rös genom kroppen. Behovet av att se sig omkring tog över rädslan och jag satte mig upp. På sängkanten satt ingen mindre än Justin.
” Justin? Hur kom du in?”
” Lilly gav mig nyckeln, kunde frågat i receptionen men valde Lilly denna gången.” han småskrattade i slutet. Hon är så död.
” Hur länge har du suttit där?” frågorna kom ur mig likt rinnande vatten.
” Tio – femton minuter kanske.” ryckte Justin på axlarna som om det inte betydde något. Har han suttit och tittat på mig när jag sov?
” Och vad skulle det vara bra för om jag får fråga?”
” Ja, jag ville ju inte väcka skönheten och riskera att få handskas med odjuret.” han flinade stort.
” Ha, ha. Väldigt roligt Justin. ”
” Du känner mig, sådan är jag.” med ett fnys från min sida knuffade jag till Justin löst, vilket inte lämnades ostraffat. Han puttade ner mig i sängen igen. På något sätt fastnade Justins hand i täcket och han föll mot mig på ett komiskt sätt. Bara några få millimeter från att landa på min kropp fick han den fria handen att ta emot tyngden genom att pressa ner den i madrassen bredvid min bröstkorg.
” Sexig landning, Bieber.” Justins huvud befann sig ett par centimeter ovanför mitt. De hasselnötsbruna ögonen såg djupt in i mina. Som om jag blottade min själ för honom.
” Mh.” hans blick växlade från mina ögon till mina läppar gång på gång. Jag bet mig osäkert i underläppen.
” Gör inte så.” Justin viskade hest mot mina läppar. Varje ord lämnade en beröring. Ett litet segerleende avfyrades från mina läppar, Justin låg i underläge.
” Vad menar du?” jag såg oskyldigt på honom och upprepade läppbitningen. Han suckade frustrerat, såg på mig med valpögonen. Där brast det för mig. Jag lyfte mig från madrassen de ynka centimeter som saknades för att möta Justins läppar. Kyssen var fylld med passion och saknad. Den var som ett färgglatt bombnedslag. Handen som Justin lirkat ur täcket sattes under mitt huvud och gav mig stöd. Kyssen övergick till hångel. Justin vände runt oss så att han låg underst. Utan att lämna Justins läppar placerade jag knäna på vardera sida om Justins höfter och stod som svankad ner mot Justins läppar. Mina händer drogs in under tröjan på Justin och jag rev med naglarna över hans mage. När jag kom mot bröstkorgen kände jag hur Justins hjärta dunkade hårt och snabbt. Justin letade sina händer till min rumpa och klämde till. Ett stön for ur min mun och avbröt oss flåsande. Jag mötte Justins ögon som lös av längtan.
” Oops, jag kan komma tillbaka senare.” Lillys ord väckte mig ur min trans och jag satte mig käpprätt upp, fortfarande på Justin.
” Nej! Vi eh.. gör inget speciellt.” mentalt slog jag till mig själv för det korkade svaret. Hon skrattade smått,
” Och jag kan flyga, hjärtat.” jag himlade med ögonen åt Lilly och kastade kudden som låg bredvid Justin på henne. Justin, som by the way låg och flinade, hade inte sagt något. Vad förväntade jag mig?
” Om du vill så kan vi lämna dig i fred, hjärtat?” Justins röst förvånade mig.
” Erat sällskap är inget jag säger nej till, så stanna ni.” Justins mobil plingade. Sen med att ta upp den och titta vad det var var han inte.
” Det glädjer mig, men jag måste tyvärr dra.” han reste sig ur sängen och gick mot dörren.
” Vi ses vid fem.” med det sagt lämnade han oss.
Ur Justins perspektiv:
Jag näst intill skuttade fram genom korridoren. Mitt hjärta bankade hårt i bröstkorgen och känslan inuti mig gick inte att beskriva. Kyssen var.. Kyssen var obeskrivlig. Hon hade kysst mig. Allt jag suktat efter länge gick sorgligt nog över på bara några få sekunder. Jag ville ha Natasha överallt, på alla sätt. Men det gick inte att erkänna. Något inom mig sa att Natasha gjorde det för att hon saknade Cody. Jag var kluven.
ÄNTLIGEN! Fått tillgång till en annan dator nu tills jag får en ny, tack och lov! Hoppas ni gillar kapitlet, kommentera!
Puss//Emma
+3 kommentarer till nästa!
- 🌟 Talking to you
Åh.
- ✏ She Don't Like The Lights
She Don´t Like The Lights - 40!
Natasha satt utanför, velandes över vad som var rätt och vad som var fel. Hon undrade varför hon låtit det gå så långt. Stämningen i rummet var spänd, det hade den varit redan innan Natasha steg in. De båda var som på nålar, rädda över att röra så mycket som ett finger. Skulle det behöva vara såhär under hela natten?
Ur Justins perspektiv:
Natasha stod med ryggen mot mig och spelade – vad det såg ut som – Candy Crush som det flesta andra gånger. Jag samlade mod och öppnade ljudlöst dörren för att stiga ut i samma rum som henne. Fuck it.
Jag kramade henne mjukt bakifrån. Natasha hoppade skrämt till men slappnade sen av en aning.
” Förlåt..” viskade jag vid hennes öra. Jag kunde se på hennes uppkavlade armar hur huden knottrade sig. Hon vände sig smidigt och la armarna i kors bakom min nacke. Vi stod så, och bara kramades tills Natasha släppte ifrån. Leendet hon bar var oundvikligt att missa.
” Tack.”
” Va?”
” Tack för att du bevisade att du är här för att stanna.”
---
” Kör en gång till!” uppmanade Natasha genom micken så att hennes röst hördes in i båset. Fingrarna rörde hon över mixerbordet och gav mig klartecken att börja.
Guess I'll put on my raincoat, my yellow raincoat
Baby it's keeping me dry
I put on my raincoat, my yellow raincoat
You know exactly why..
’Yellow Raincoat´ hade jag jobbat med ett tag nu och skulle vara en bonuslåt på mitt album som var en akustisk version av Believe som skulle släppas om några månader. Alla låtar var inte helt färdigskrivna än. Jag hade skrivit av mig lite om Selena till detta album, hoppas även innerligt att hon inte kommer mörda mig. Texterna har ju inte hatiska ord om henne eller så men Selena är som hon är..
” Perfekt! Kan jag prova att spela gitarr inne i båset till din röst?” jag nickade förbryllat, kunde Natasha spela gitarr? Ännu en sak jag inte visste om henne. Fast, hon behöver ju kanske inte vara gudomlig. Nat log stort, tog tag i gitarren vid dörren och steg in. Pallen föstes fram och hon placerade sin rumpa på den.
” Du behöver inga noter?”
” Nej, satt och stirrade på dem tillräckligt därute. Jag spelar introt en gång – som alltid annars – sen börjar du, okej?” hon såg på mig, även om hon inte sökte en bekräftelse utan det egentligen var ett kommando.
” Visst, du bestämmer.” och så började hon spela..
Hennes fingrar rörde sig upp och ner längs gitarrens ståtliga hals för att få till de rätta ljuden. Det var helt enkelt magiskt, hon var magisk. Jag höll på att komma av mig med att börja sjunga, men löste det i sista sekund. Sättet Natasha spelade på var annorlunda, hennes fingrar var fantastiska. Det var precis som i dansen, hon hade stenkoll på allt. Natasha hade inte ens hört låten förrän nu, hur hon ens klarade av att ta ackorden utan noter förstod jag inte. Outrot satt som en smäck. Natasha fann mig stirrandes på henne.
” Vad?” förtvivlan i Natashas ögon ändrade på hennes ansiktsuttryck som innan varit fridfullt.
” Du- wow..” hon log nu igen från öra till öra.
” Gissar att det är ett bra betyg?” Natasha fick det till en fråga.
” Ja, du är underbar! När lärde du dig spela såhär? Om jag inte minns fel så tror jag du sa att du sög på gitarr?” hon såg genast mindre glad ut. Mot väggen lutade hon gitarren och tog ett djupt andetag.
” Pappa lärde mig det innan han stack. Jag var väldigt liten, men pappa tyckte jag hade talang. Efter han hade lämnat oss ville jag till en början ha något att relatera till honom med, jag förstod inte att han aldrig skulle återvända. Jag förstod inte att han åkt tillbaka till Mexiko för gott. En av förklaringarna innan han stack var att farmor behövde hjälp. Hoppet fanns alltid kvar inom mig tills jag en dag förstod att han inte åkt dit för farmors skull, utan för att lämna mig och mamma. Sedan den dagen har jag inte dragit mina fingrar längs en gitarrs strängar, inte fått känna av känslan. Det kanske var dumt att gå tillbaka till det idag, men jag ville för stunden..”
” Dumt? Dumt? Inte ens nära. Jag vill höra mer, och jag är säker på att även andra vill det. D-”
” Nej. Jag är inte tillräckligt bra, detta var inte finslipat. Ett under att jag ens kunde ta ackorden.” avbröt hon mig med.
” Inte tillräckligt bra? Har du hört dig själv spela? Det är bättre än vad jag någonsin kommer bli. Du har en talang, Natasha. En av de få saker jag håller med din pappa om, men det har du.”
” Jag vill inte spela för andra, med dig går det bra, men inte framför andra. Du är den ända som vet, bortsätt från mamma och Emelie som hörde mig spela hela tiden när jag var mindre, och det ska förbli så.” jag ville inte bli irriterad, men jag blev det..
” En talang som går till spillo bara..” jag reste mig och gick ut ur rummet. Ute vid mixerbordet tog jag fyra kuddar och två tjocka täcken i ett av skåpen som man kan ha till att dämpa ljudet med. Kuddarna tog jag två av – de andra var till Natasha – och la mig med ett av de breda täckena över mig. Ljusknappen sträckte jag mig efter och pressade in en gång för att få det mörkt. Det lös fortfarande från inspelningbåset. Gissar att Nat fortfarande sitter där. Jag stängde mina ögonlock försiktigt. Jag var verkligen trött. Den senaste natten har jag inte kunnat sova bra, på grund av Natasha. Mitt humör är ett helvete.. lätta beröringar på min axel väckte mig till liv igen.
” Justin?..” viskade hon hest. Att kasta ner henne mot golvet och kyssa hennes alldeles för inbjudande läppar var allt jag ville just nu. Rösten gjorde det inte bättre. Min kropp vände på sig så att jag kunde möta Natashas ögon. Våra blickar borrade in sig i varandra.
” Förlåt, men du måste förstå att det är min vilja och så.. jag är bara rädd, okej? Du vet att jag hatar att stå på scen. Skräcken finns alltid där. Alla har en åsikt om lilla mig. Att ens tänka på det får mig att må illa..”
” Jag vet.. du väljer själv vad du vil göra, vad jag än säger. Så det är mitt fel.” ett svagt leende på Natashas läppar anades trots mörkret. Hon flyttade sig ut från mig en aning och började dra av sig kläderna.
” Förlåt, men det är varmt som i en bastu här inne! Är det okej?” jag skannade kvickt hennes kropp som jag såg bar en sportbh utanpå en vanlig bh, och sen trosor.
” Visst.” gäspen som kom samtidigt gjorde det svårare att tyda vad jag sagt, men Natasha hörde. Hon skrattade lågt och la sig med ryggen mot mig. Mina handflator mötte hennes bara mage. Gåshuden var tydlig mot fingertopparna. Makten jag bar var inget mindre än älskvärd. Jag kunde få alla sorters reaktioner av henne, me like. Jag rörde försiktigt tummarna i cirklar som en lugnande gest. Natasha lade sina handflator ovanpå mina händer och somnade inte långt efter det.
---
En hög smäll. Med uppspärrade ögon såg jag mig omkring i rummet. Dörren hade slatt igen. Natasha sov fortfarande fridfullt. En kyss lämnades på hennes kind innan jag lirkade mina händer från hennes kropp och reste mig upp. Natasha började genast röra sig. Hon mumlade något med en rynka i pannan innan ögonen slogs upp. Förvirrat såg hon sig omkring i rummet och landade till sist på mig. Hon log snett. Blicken lät hon falla ner på sin lätta klädsel och trots mörkret såg jag henne rodna. Natasha var nog inte helt vaken när hon valt att klä av sig, det var inte hennes stil att visa upp sig för mig. Men jag klagade inte. Täcket drog hon runt sig som en handduk, steg förbi mig och in i badrummet utan ett ord. Jag tände lyset och kunde nu på riktigt se mig omkring. Våra kläder låg prydligt vikta på en utav stolarna i rummet. Städerskan måste ha varit här. Tänk om hon eller han fotat oss? Tänk om bilderna i sådana fall läcks ut. Då har vi ett helvete framför oss. Fan. Frustrerat drog jag händerna genom håret, något Natasha såg som steg ut ur badrummet i samma sekund.
” Vad händer?” undrade hon.
” Städerskan har varit här.” hon sken genast upp.
” Så bra! Då kommer vi ut!” glädjen försvann när hon inte fann samma hos mig.
” Vad händer om han eller hon tagit bilder på oss som hon eller han lägger ut på internet? Detta är inte bra, Natasha.” den sista meningen kom ut som en frustrerad viskning. Jag såg upp på henne som stod med halvöppen mun på väg att sätta på sig tröjan som använts igår.
” Ingen är så iskall att man gör så, det är om-”
” Jo, folk är så. Rent jävla fucked upp är vad folk är. Ingen fucking respekt någon stans!” jag reste mig upp och gestikulerade stort när jag pratade. Magen var spänd och lungorna rördes tydligt in och ut. Meningen hon använde som ett försök i att lugna mig fungerade inte. Hon visste lika mycket som jag att det är så. Natasha gick fram till mig. Ena handen satte hon på mitt högra bröst och drog naglarna på den andra handen över mina bara magrutor. Hennes beröringar fungerade otroligt nog. Hela min kropp slappnade av och jag pustade ut. Vi sa inte ett ord till varann.
” Här.” min t-shirt jag burit innan vi la oss räcktes till mig och jag tog emot den, jeansen tog jag själv initiativet att plocka upp och sätta på.
” Bäst att vi går, de undrar nog var vi är.” Natasha nickade. Datorn med inspelningarna på tog jag under armen och öppnade dörren, denna gång utan några problem. Natasha var inte långt efter med att släcks och sedan låsa. Nyckeln lämnade hon på informationsdisken och tackade till tjejen som satt där.
---
” Ooo, var har ni varit? Samma kläder som igår ser jag, vi alla vet vart detta bådar.” utbrast Alfredo när vi steg in i vårat hotellrum och vickade på ögonbrynen.
” Du är så jävla dum i huvudet! Vi fick sova i studion för att vi blev innelåsta! Och varför i helvete lurar du Natasha att det ska vara något jävla möte?” han flinade bara åt mig där han satt på sin säng.
” Kände att ni lovebirds behövde reda ut saker och ting, och i detta fallet verkar det ena ha lett till det andra..” inte så svårt att förstå vad han menade med det. Jag slängde mig på honom och kastade ner honom i sängen för att han inte kunde sluta skratta. Förmodligen var det åt hur ”glad” jag var.
” Ey, chilla Bieber. Hett temperament som vanligt.” jag lät honom sätta sig upp och han borstade bort osynligt smuts från sina axlar. Då steg hon in.
ÄNTLIGEN! Hoppas ni gillar det babes. Kommentera vad ni tycker, ger mig större skrivlust! :)
Puss!
+3 kommentarer!
- ✏ She Don't Like The Lights
You are my angel
- Länkbyte
Jbiebznovell - länkbyte
Kayleigh Sierra Jones är en tjej på 17 snart 18år från Kansas där hon bor tillsammans med sin pappa och sin ett år yngre bror Benjamin. Hennes mamma har hon inte ett minne av. Hon stack nästan direkt efter Benjamins födsel och har inte hört av sig sedan dess. Inte för att hon bryr sig. De klarar sig bättre utan henne säger hennes pappa, men hon har många gånger hört hur han instängd i sitt sovrum har gråtit om kvällarna. Kay, som hon kallas, är inte någon speciell egentligen. Det tycker i alla fall inte hon själv. Hon är inte populär, men hon är inte heller en outkast. Hon är en i mängden och det trivs hon jättebra med. Hon är en senior. Hon ska på bal och hon ska sluta skolan. Hon är för första gången på länge riktigt lycklig. Men lycka varar inte för evigt. Det är det som gör livet så skört. Även det allra minsta snedsteget kan förstöra allting som man är och har. I värsta fall lämnar det ärr för livet, om man inte hinner blir räddad
Detta är handlingen på en superbra novell som jag personligen själv läser! Hon är verkligen jätteduktig, så kika gärna in där genom att klicka HÄR eller på bilden!
