Ur Justins perspektiv:

Ugh. Var är hon? Frustrerat slog jag handflatan i ratten. Jag har letat efter henne i över en timme, men inte sett en skymt av den silvriga Volvon någon stans. Orolig, kan beskriva vad jag är just i detta nu. Jag gasade ut från parkeringen till lägenheterna vart Natasha bor för fjärde gången. Med gasen i botten körde jag närmre in i centrum, jag ger inte upp så lätt. Ögonen gick från höger till vänster, upp och ner, men jag såg ingen Natasha. Vad sysslar jag med egentligen? Hur ska jag kunna hitta en person i stora Los Angeles, fullt med folk en kväll som denna? Hur tänker jag? Ibland vill jag bara slå till mig själv. Med ett ryck tog jag bestämt ett tag om mobilen som låg i sätet bredvid och knappade in numret som jag ringt 7 gånger de senaste fem minuterna. Det gick tio signaler innan jag nådde röstbrevlådan. Helvete. Då dök det upp ett okänt nummer på skärmen. Med en rynka i pannan svarade jag stelt.

” Justin Bieber.”

” Hej Mr. Bieber. Jag ringer från universitetssjukhuset som ligger lite utanför centrala Los Angeles och undrar om du känner till en flicka vid namnet Natasha Lopez?” hoppet steg inom mig när hon nämnde Natasha, men det försvann inom en nanosekund då jag påmindes om att hon ringde från universitetssjukhuset.

” Ja, det gör jag.” svarade jag, fortfarande en aning stelt.

” Har du då tid att komma hit, vi måste prata med dig.”

” Ja visst, jag är där så snabbt jag kan.” med det sagt klickade jag på ’avsluta samtal’ och körde mot sjukhuset.

Med händerna instoppade i framfickorna gick jag in genom svängdörrarna och fram till receptionisten. Hon avfyrade ett glatt leende när hon fick syn på mig, som jag var tvungen att något besvärat besvara.

” Vad kan jag hjälpa dig med, Mr. Bieber?” frågade hon som tydligen hette Nancy enligt namnbrickan artigt.

” Jo jag är här för att prata om Natasha Lopez.” jag vet att meningen kom ut en aning fel men hon förstod då hon börjat knappa snabbt på datortangenterna.

”Våning fyra, sal 34.” slank ur hennes mun, innan hon log ännu en gång och gestikulerade mot hissarna åt vänster.

” Tack.” ett litet leende bredde ut sig på mina läppar och jag gick med snabba steg bort mot hissarna. Jag steg in i den hiss som nådde golvet först och tryckte på knappen med en stor 4 på så att den lös grönt. Hissen var som de flesta andra hissar, silvrigt metallfärgad och stora speglar som täckte större delen av väggarna. Ett pling fick mig att vakna till, hissen var framme. Håret låg perfekt, men egentligen var det inte vad jag egentligen var orolig över. Jag suckade lugnt innan jag gick ut i korridoren och försökte hitta sal 34. Enligt skylten låg salarna över trettio åt vänster så mina steg styrde ditåt. Efter jag gått några meter kom det en sköterska rullandes på en rullstol, och i den satt ett barn. Den lilla flickan fick mig att stanna upp. Glädjen i hennes ögon fick mitt hjärta att ta ett extra glädjeskutt mellan slagen. Jag satte mig på huk framför rullstolen och granskade henne med ett leende. Hon hade en dropphållare bredvid sig och slangar in i näsan.

” Hejsan, vad heter du?” frågade jag och log brett.

” Hej, Fiona. Du är.. Justin Bieber.” hennes röst var skakig.

” Alldeles riktigt! Trevligt att träffa dig, Fiona.” hon fnittrade.

” Hur gammal är du?” undrade jag då.

” Jag är åtta.” nu var hon inte alls lika skakig längre.

” Vad gör du här?” hon sa det så glatt hon förmådde, då hon inte menat något illa, det förstod jag.

” Det vet jag faktiskt inte själv.. ” var jag ärlig med att berätta. Hon nickade, blandat med små skratt.

” Skulle jag kunna.. få ta en bild med dig?” hon hade nu blivit blyg, och rädd över svaret. Det fick mig besviken, besviken på att jag framstått som om jag inte skulle vilja eller ha tid.

” Självklart!” svarade jag och ställde mig i samma position fast bredvid rullstolen. Sköterskan rotade i ena fickan och fick upp en vit iPhone 5 med en klisterlapp där det stod ’Fiona’ på.

” Men, jag har en likadan.” sa jag och fiskade upp min iphone ur vänstra bakfickan i jeansen. Fiona fnittrade lite och låste upp sin.

” Haha, där är ju jag!” med högra pekfingret pekade jag mot skärmen. Nu skrattade hon och nickade.

” Får jag också ta en bild, så kan jag ha dig som bakgrund?” frågade jag snällt.

” Ja!” svarade hon exalterat. Jag skrattade och tryckte in på kamera. Med ett klick hade jag nu tagit ett kort, och väntade på Fiona. Sekunden efter var hon också klar så jag ändrade bakgrund från den vanliga iPhone bakgrunden till det nytagna fotot. Hon sken upp som en sol och tackade artigt.

” Nej, det är jag som ska säga tack! Nu måste jag tyvärr gå, verkligen en ära att få träffa dig. Hoppas du blir bättre, så ses vi kanske sen? Men en sista sak innan jag går, får jag lov att lägga upp denna bilden på Instagram?” undrade jag.

” Ja visst, du kan tagga min mammas Instagram-konto, @Marilynstone .” svarade hon.

” Då säger vi så. Förlåt för att jag tog eran tid, miss.” vände jag mig till sköterskan vid namnet Tyra.

” Ingen fara, det är endast angenämt att ha dig här. Roligt för barnen med. Är där något jag kan stå till tjänst med?”

” Det är angenämnt att få träffa barnen. Jag ska till rum 34.”                        

” Det ligger två rum bort! Ha en fortsatt trevlig dag, Mr. Bieber.” jag log och sa desamma innan mina fötter fortsatte mot destinationen. Utanför dörren lät jag ögonlocken falla för några sekunder. Jag handsvettades och hade svårt att koncentrera mig. Händerna torkade jag diskret av på byxorna innan jag samlade nog med mod till att knacka på dörren. En man runt fyrtio år öppnade dörren och bad mig komma in. Min blick fastnade på sängen i mitten av rummet. Ögonen vidgades och allt mod rann av mig likt vatten ur en kran. Händerna började skaka smått och jag stod som förfryst med fötterna i marken. Inte ett ord lämnade min strupe utan jag gick med tunga steg mot sjuksängen. Jag stannade ungefär en halv meter ifrån och iakttog henne på håll där hon låg. Hon såg så ynklig ut, ohjälpsam. Ett stort sår på vänstra axeln uppenbarades då täcket låg en bit nedanför armbågen. Hon sov. Jag vågade inte röra henne för jag var säker på att då skulle hon gå sönder. Att se henne såhär var mer än jag klarade av. Vad som än hänt så är det mitt fel, jag lät henne gå. Är det Gabriel lovar och svär jag på att han kommer få ångra det. Natashas vackra ansikte låg vänt mot mig, då och då gjorde hon besvärade grimaser. Hon hade ont. Jag vet inte hur länge jag stod och tittade på henne, men jag vaknade ur min trans när jag kände en stor hand försiktigt läggas på min axel. Hastigt vände jag mig om så jag stod öga mot öga med läkaren.

” Varsågod och sitt.” var allt han sa och pekade mot två ljusbeigea fåtöljer på andra sidan sängen. Jag gick tyst dit och slog mig ner i den närmast Natasha. Han kom efter och satte sig i den som var ledig.

” Din vän här var tidigare med om en bilolycka på st. Richards street. Den andra föraren klarade sig utan större problem, men inte Natasha. Hon fördes till akuten med allvarliga skador då hon slungats fram mot glasrutan i extremt hög fart. Hennes tillstånd är nu stabilt och hon kommer repa sig inom en vecka, förhoppningsvis. Hon ligger i koma men förväntas vakna upp inom ett till två dygn.” berättade han och tittade upp på mig från papperna han läst i.

” Okej, hon ska dansa med mig om ett par veckor, kommer det vara möjligt?” undrade jag oroligt. Han tittade ner i papprena igen och gav mig ett svar.

” Ja det kommer vara möjligt, så som det ser ut just i detta nu.” lättat satte jag mig rakare upp i fåtöljen.

” Vet hennes familj om detta?” jag kom på att han inte nämnt något om dem.

” Vi ringde och meddelade innan vi bad dig komma hit. De blev så klart extremt oroliga men har dock ingen möjlighet att ta sig ända hit till Los Angeles från Sverige just nu på grund av jobb och skola så de bad mig ringa efter dig, eftersom de vet att du är hennes chef men även vän.” svarade han snabbt. Jag endast nickade och vred på huvudet mot Natasha där hon låg med ryggen mot mig. Då mindes jag,

” Vem var föraren i andra bilen och hur gick det till?” den mest relevanta frågan hade jag glömt att ställa, vad är det med mig idag? Vänta, varför hade inte han berättat hur det gick till? Han la papperna till rätta i knäet och tittade mig djupt i ögonen.

” Det var en dam runt sjuttio, hon tappade kontrollen över bilen och körde över på Natashas väghalva. Det är vad vi vet just nu. Vi kommer ta in Natasha på ett polisförhör senare nästa vecka.”

” Okej.”

” Jag kommer lämna dig ensam med henne nu, numret till hennes anhöriga står på lappen där,” han pekade mot byron, ” så kommer jag in och tittar till senare.” jag nickade och hörde hur dörren slogs igen.

Det hade gått flera timmar in på natten och läkare hade gått in och ut för att kolla hur hon mår. Några gånger fick jag höra frågan hur jag mår, mitt svar vart alltid samma. Jag mådde bra. På utsidan. På insidan kände jag mig som ett vrak. Tröttheten hade sköljts över mig för länge sedan och det var knappt jag kunde hålla ögonlocken uppe. Dessutom skyllde jag fortfarande allt på mig, det var mitt fel som lät henne gå. När sköterskan som nyss kommit lämnade rummet sate jag i min iphone i högtalarna vid sängen, sänkte så att det verkligen var lågt och satte på musik som inspererar mig.

'Cause They Got Nowhere To Go

 That's Why I Want You To Know

 I'm Starting With The Man In The Mirror

 I'm Asking Him To Change His Ways

 And No Message Could Have Been Any Clearer

 If You Wanna Make The World A Better Place

 Take A Look At Yourself, And Then Make A Change

Forsade ur högtalarna på låg volym. Jag lutade mig bak i fåtöljen och slöt ögonen. Jag behövde vila, jag hade fått en otrolig huvudverk vid detta laget. Men låten lugnade mig. Jag har alltid haft Michael Jackson som min förebild, men fick aldrig chansen att träffa honom. Jag släppte basicly min första singel veckan han dog. Tråkigt, för han är en person jag verkligen velat träffa.

Jag försökte att stoppa det, men det gick inte. Inom några korta sekunder hade jag somnat in.

Någonting var inte som innan, jag kände det. Jag höll klockan mot fönsterna så att jag skulle kunna reflektera det lilla sken som månen gav. Visarna visade kvart i fyra på natten. Jag reste mig upp och gick sakta mot Natasha. Ett sken från en bil sökte sig in utifrån så att hennes vackra drag gjorde sig synliga för mig. Vad händer om hon inte vaknar? För hon kanske inte vaknar. Den tanken slog mig först nu. Jag känner till fall där personen i fråga aldrig vaknade upp, och där läkarna var tvungna att ge meddelandet där de sa att de inte tänkte fortsätta. Jag gav henne en sista blick innan mina fötter styrde mot de två stora fönsterna. Allt var förvirrande, detta är mer än jag klarar av. Men jag tänker inte visa mig svag, det skulle bara göra det värre. Mina ögon följde stjärnorna på den klara himmeln. Med armbågarna på fönsterkarmen knäppte jag händerna och bara stirrade rakt ut. Allt kändes så fridfullt, som om det inte fanns något att oroa sig över. Då bildades det plötsligt ett vitt sträck utav sken högst upp på himlen, en fallande stjärna. Minnen från när jag och morfar stod och tittade på skärnorna om nätterna dök upp, han berättade att om man såg en fallande stjärna skulle man önska sig något som sedan skulle gå i uppfyllelse. Det fick mig att le. Saknaden av min familj är enorm, jag har inte träffat mina morföräldrar på flera månader. Det tar bokstavligen kol på mig, jag har inte chansen att vara där och se mina syskon växa upp. Inte när någon av dem tappar sin första tand, var inte där när de åkte flygplan för första gången. Jag kan rada upp så mycket mer jag inte får vara med dem om, men det som bryter ner mig mest är att jag inte är där och kan lära dem allt jag lärt mig. Inte ta del av alla glada stunder. Jag vill kunna vara där som en vanlig storebror kan. Men jag är Justin Bieber. Ibland vill jag bara ändra på allt och vara en i mängden, men då påminns jag om varför jag gör detta. För att jag älskar det. Jag älskar allt som har med musik att göra. Vare sig jag vill det eller inte får jag acceptera att det är såhär min vardag ser ut. Detta är mitt liv. Då hör jag en hes och raspig röst som får mig att frysa till is.

” Justin?..”

Här är det äntligen! Kapitel 21 peeps! Alla vet nog redan vem som pratar i slutet men ja ;) bild kommer upp senare om den inte redan ligger där. Kommentera!

Much Love/Emma!

När jag körde upp på parkeringen stod Justins svarta Fisker Karma redan där. Jag svängde in bredvid den och parkerade bilen. Osäkert steg jag ut och gick vidare mot dörren. Som jag hoppats på var de två svängdörrarna olåsta så jag kunde enkelt stiga in. Vad jag kom ihåg ifrån förra gången uppehöll sig Justin i studio 9, så jag närmade mig dörren med snabba steg. Innan jag steg in ville jag vara säker på att det var rätt så jag ringde till Justin för att förhoppningsvis höra en svag signal. Jag verkade ha ovanlig tur idag för när jag förde huvudet närmare dörren i den tomma korridoren kunde jag höra en svag ringsignal. Jag klickade på ”avsluta” och vred på handtaget för att sedan stiga in. Bådas blickar drogs mot mig som om jag vore en magnet och de två metallbitar. Jag satte mig i en av de tre svarta sofforna bredvid Justin som tittade frågandes på mobilen. Scooter satte ifrån sig Mac-Booken på bordet och knäppte ihop fingrarna med armbågarna lutandes på sina knän. Jag vände blicken åt höger och mötte Justins lika oroliga blick. Han såg ut som ett stort frågetecken rent ut sagt. Det var då det slog mig att han inte heller visste vad som pågick. Men frågan var varför Scooter valt att prata med oss båda. Svaret på den frågan skulle jag få alldeles snart.

” För en halvtimme sedan fick jag ett telefonsamtal från okänd. Jag ska hälsa från G. Vi försöker nu spåra numret var denna person befinner sig. Det är nästan uppenbart vem det är men jag skulle vilja att du lyssnar på detta.” tro mig, jag väntade mig något helt annat som skulle rinna ur hans mun än just detta.

” Okej.” svarade jag Scooter kort och tog emot den utsträckta Iphonen ur handen på honom. Försiktigt tryckte jag på Play, som om jag skulle förstöra alla bevis de hade.

” Have a nice day, G.” var vad jag hörde, och det var inte svårt att höra vem rösten tillhörde. Jag blev riktigt förbannad av att bara höra rösten. Vad hade han sagt? Detta leder inte till något bra.

” Vad sa han innan det?” frågade jag honom.

”Jag hade problem med att spela in så det du hörde precis är det ända jag har, men jag skrev ner det här.” sa han och räckte mig ett vitt, randigt papper.

” If you don’t want the world to see pictures of Justin Bieber hitting an innocent dude last night I need you to hand over four million dollars to the bank. Then tell them that Frank Hawks will get them. Otherwise, it won’t be good for Justin. Have a nice day, G.” när jag läst texten kunde jag knappt tro mina ögon. Är detta ett skämt?! Hur jävla korkad får man lov att vara?

” Helvete.” mumlade Justin ut och drog frustrerat handen genom håret.

” Vad gör vi nu?!” tryckte Justin irriterat ur sig med en aning höjd röst. Detta handlade om hans karriär, alltså om vad han älskar. Hur kan en människa vara så idiotisk som Gabriel? Och hur har han bilder på vad som hände? Han har ju inte visat oss bilderna, jag vill se bilderna och det är nu. Detta handlade inte om vad vi skulle göra, utan jag. När Scooter skulle svara på Justins fråga la jag pappret på bordet och ställde mig upp i en snabb rörelse för att sen raskt gå ut ur studion. Jag kunde höra snabba steg bakom mig när jag gick längs korridoren. Jag hann inte långt för än Justin tog tag i min ömma handled sedan igår och vände mig om. En smärtsam grimas placerades på mitt ansikte som fick Justin att släppa greppet han hade på en millisekund. Han tittade oroligt på mig men jag log ett plågsamt leende och hans spända ansikte mjuknade en aning.

” Vart ska du?” frågade han då.

” Jag ska fixa detta, det är fortfarande på grund av mig som du riskerar att förlora något värdefullt till en idiot som jag känner.”

” Ensam? Vad häände med, vi är ett team? Du får inte göra detta ensam.”

” Justin, jag gör enbart det jag måste.” svarade jag och joggade ifrån honom, som förvånansvärt stod kvar på samma plats. Innan jag gick ut hörde jag en hög smäll som ekade i korridoren. Jag vände mig förbryllat om och fann då Justin med knuten näve vid väggen. Han hade slått knytnäven i väggen. Tur att väggarna inte är utav gips, då hade det varit kört på den fronten med. Jag gav honom en blick som menade att jag var ledsen innan jag steg ut i den varma kvällsluften. Solen som var i mitten av mitt synfält gjorde att jag fick kisa på väg till bilen. Jag steg in och låste om mig. problemet nu var vart han befann sig. Hur ska jag kunna veta det?! Hur kunde jag inte tänka på det? Jag måste vara den dummaste person på denna jord. Irriterat drog jag upp mobilen ur fickan och klickade mig in på Gabriel. Snabbt satte jag telefonen mot örat och ena handen på ratten.

” Hey babe, jag visste att du skulle ändra dig.” sprakar det då till på andra sidan.

” Vad tror du att du sysslar med egentligen?” frågade jag istället och ignorerade den sliskiga meningen som lämnats hans mun.

” Ey, vad har jag gjort?” han lät nu som en femåring, som ätit upp allt godis men inte vågar erkänna det. Just den tillgjorda rösten använde han på mig, idiot.

” Du vet mycket väl vad jag pratar om, man hotar inte självaste Justin Bieber och hans manager och bokstavligen berättar vem man är. Hur dum i huvudet är du?”

” Jag vill ha mina pengar-”

” Annars säljer du bilder till pressen, jo jag vet.” avbröt jag honom med.

” Duktig flicka.”

” Då vill jag veta vad det är för bilder? Kan du vara snäll och visa de bilderna där Justin slår dig? Det roliga här är att Justin aldrig slog dig, du slog honom. Alltså är de enda foton du möjligtvis skulle kunna ha fotoshoppade. Vad händer om Justin berättar att du slog honom? Hur tror du världen lär reagera på det?” jag fnös. Det tog några sekunder innan han svarade, då förstod jag att jag var nära på att vinna detta.

” Men jag kan ändå sälja historien till pressen utan bilder.” sa han sen. Ibland undrar jag om han har något fel i huvudet. Visst, det skulle ändå förstöra för Justin men inte ge lika stor effekt som om det funnits bilder. Dessutom är storyn inte ens sann, så varför ens försöka till att börja med? Då fick jag en ide.

” Lycka till, det kommer finnas de som trånar efter just en sådan historia om Justin att skriva, men de kommer inte få en fake av dig.”

” Hur vet du det?”

” Det jag vet är att Justin kan stämma dig för hot.” nu var det så tyst att jag hade kunnat höra en knappnål falla till marken. Åter igen var det bara Gabriels tunga andetag som hördes. Att han inte tänkt igenom detta alls? Att få för sig att prata med personen man hotar och avslöja vem man är, visst det var uppenbart att det var han, men hur jävla korkad får man lov att vara? Finns det ingen gräns? Han kommer inte komma undan med detta, om det så är det sista jag gör. Jag hörde en svag suck och kunde nu börja dansa segerdansen i mitt huvud.

” I was born to be somebody, aint nothing is ever going to stop me.” Citerade jag Justins låt Born To Be Somebody. Han suckade irriterat och jag kunde höra hur han reste sig upp från något då ljudet utav läder som möter tyg ekade I mitt öra.

” Hejdå Gabriel.” och med det sagt la jag luren i örat på honom.

Med en lättad suck lade jag tillbaka mobilen i bakfickan. Jag tittade ut genom fönstret och var beredd på att möta en svart Fisker Karma, men den stod inte längre där. Hur hade jag kunnat missa att han kört? Och varför bara körde han när han visste att jag fortfarande var kvar? Jag förstod inte hur jag kunde bli irriterad över en småsak som denna, men det blev jag. Upprört förde jag in nyckelen i nyckelhålet och satte igång motorn. Hastigt tryckte jag ner gaspedalen i mattan och körde med ett ryck ifrån parkeringen och ut på motorvägen. När bilen nått ut till en mindre trafikerad gata bara njöt jag av att susa förbi alla husen som stod på rad. Jag slöt ögonen för någon sekund, när jag öppnade dem igen..

*BANG* och allt svartnade.

Shit, redan 20 kapitel! Det går fort! Men lite spänning, men även ganska kort.. Runt 400 ord kortare än vanligt men ville lämna det lite spännande. Förlåt för dåliga bilder med! Ni förstår nog vad som händer ;) Och vart kan Justin ha tagit vägen? Kommentera!

Much Love//Emma!

                                                            Ur Justins perspektiv:

” Ursäkta?” Ilskan bubblade sakta upp inom mig och jag kände hur Scooter la en hand på min axel i ett försök att vända mig om från där jag stod men jag rörde mig inte ur fläcken.

” Skämtar du med mig? Hon är en fucking dansare, hon ska dansa på Believe tour, inget mer. Vi är vänner, v-ä-n-n-e-r. Det finns inget emellan oss, har aldrig funnits. Och vad som händer mellan mig och Selena har du inte med att göra.” Scooter var nu desperat i att få ut mig ifrån lokalen men lyckades inte, jag stod i samma position lutad över det låga smala bordet.

” Är det något annat du så gärna undrar över? Annars är vi klara.”

” Jo faktiskt, varför har du intorkat blod precis under näsan som är lite lätt lilafärgad på vänstra sidan?” kläckte hon snabbt ur sig då jag satt mig ner igen, i hopp om att hon förstått att hon skulle va tyst. Meningen fick mig att stelna till. Fan, fan, fan, fan. Helvete. Vad ska jag göra nu? Scooters förvirrade blick brände mig i nacken.  Hur ser hon detta? Jag har inte ens märkt det själv.

” Fem minuter innan presskonferensen fick Justin näsblod. Och det lila kommer alltså från det.” hör jag Scooter säga bakom mig. Kvinnan snörpte på munnen och gav konstigt nog upp. Lättat sjönk jag ned i stolen ytterligare.

” Justin kommer inte att besvara flera frågor nu, tack för visat intresse. Ha en fortsatt trevlig dag.” var han snabb med att tillägga några få sekunder efter. De som inte fått sina frågor besvarade, inte ens frågade, protesterade men just nu vill jag ut härifrån så snabbt som möjligt. När jag stigit ut genom dörren mötte jag Natasha med mobilen upptryckt i ansiktet. Hon lyfte blicken från den och reste sig upp. I nästa sekund stod hon bredvid mig och vi började gå i tystnad.

” Så, det gick väll bra?” frågade hon sen. Jag visste att hon hört, väggarna är inte så värst tjocka här. Men jag följde hennes exempel och struntade i vad som var sagt, i alla fall för nu.

” Jo, jag antar det.” ”samtalet” blev en aning akward, men jag förstod henne. Det kommer att bli tufft i början, för både henne och mig, men det blir förhoppningsvis bättre. Journalister är så respektlösa, men man vänjer sig. Vi hade nu nått min louge. Jag damp ner i en av sofforna. Då satte sig Natasha också ned, fast i andra sidan utav den. Varför? Jag förstod när hon petade av sig skorna med tåspetsarna för att efter det placera fötterna i mitt knä. Ett flin spred sig på mina läppar, vilket gjorde så hon också flinade lite smått.

” Jag hade föredragit andra halvan av dig.” hon skrattade, jag lyckades.

” Men jag vill ha fotmassage!” svarade hon och putade med underläppen. Jag hatade detta. Hennes hundvalpögon. Hon såg för det mesta rolig ut när hon gjorde så men jag kunde ändå inte motstå dem. Jag muttrade och började massera hennes vänstra fot med båda tummarna. Hon nickade nöjt.

” Så ska det se ut, duktig pojke!” jag himlade med ögonen åt den mamma imiterade meningen men log. Leendet suddades ut när Scooter steg in genom dörren. Jag visste vad han skulle fråga. Hur ska jag kunna förklara vad som hänt med näsan?  Han kommer inte bli glad, det kan jag lova.

” Du vet förmodligen vart jag vill komma, vad har hänt med näsan?” frågade han med en lugn pappa röst. Utan att svara reste jag mig upp och gick fram till helkroppsspegeln på väggen. Hur kunde hon upptäcka den lilla blodpricken under näsan? Använde hon en kikare eller något. Inte ens jag hade sett den om hon inte nämnt något. Och lila är den knappt heller. Lite ljuslila längst i sidan. Ja, hon måste ha haft en kikare.

” Justin, jag väntar.”

Jag mötte Natashas osäkra blick genom spegeln och pendlade sen vidare till Scooters som var mer bestämd. En djup suck lämnade min strupe innan jag vände mig mot dem igen.

” Jag körde oinbjuden till Natasha igår kväll och när jag stigit in såg jag hur Gabriel, en jämngammal kille från Sverige, har henne upptryckt mot väggen emot hennes vilja. Det får mig att dra bort honom, och innan jag visste ordet av slog han till mig hårt i ansiktet. Sen en gång till.” Scooter spärrade chockat upp ögonen.

” Justin, förstår du att detta kommer leda till stora problem?  Värst av allt, slog du honom?”

” Ja, men vad skulle jag gjort? Stått och tittat på när han misshandlar henne? Nej jag slog inte honom, Natasha hindrade mig.”

” Du kunde ha ringt någon! Tack gode gud för att hon gjorde det! Men han kan sälja storyn till TMZ eller något annat skvallerföretag och säga att du slog honom. Det kommer löpa överallt och ännu värre, det kan förstöra din karriär.”

” Ja och det skulle det ju funnits tid till? Tror du inte att jag vet det? Jag-”

 ” Det var mitt fel med, så skyll inte allt på Justin.” utbrast Natasha som nu ställt sig bredvid mig utan att jag märkt det.

” Jag förstår det, men ni måste vara mer ansvarsfulla.” sa han, nu med lugnare röst.

” Och Justin, det du gjorde var helt klart rätt men tänk på konsekvenserna innan du gör något du kommer ångra.” lade han sen snabbt till.

” Jaja, vi ska försöka. Ja, chefen.” svarade jag.

” Justin.. du vet att jag hatar när du tilltalar mig så!” sa han och flinade. Det är just det jag älskar med honom, det kan gå från allvarligt till oseriöst på mindre än tjugo sekunder.

” Och jag visste att du skulle erkänna att det jag gjorde var rätt, för jag vinner alltid.” sa jag stöddigt, och Natasha gapskrattade.

” Testa mig inte nu.” svarade han men skrattade också.

” Jag lämnar er ungdomar ifred nu, men komihåg att jag varnat er.”

” Ses.”

” Hejdå, syns på tisdag inför repetitionen.” svarade Natasha och han stängde dörren efter sig med ett leende till svar.

Vi hade nu bestämt oss för att åka till Natashas lägenhet då Emelie åker hem idag. Väl vid dörrarna ut öste regnet hårt ner så att det stänkte upp från de pölar som redan bildats. Vädret hade varit passande för de kläder Natasha bar när vi körde hit men på bara två timmar hade det förändrats totalt. Jag drog av mig munkjackan jag bar och la den över våra huvuden samtidigt som vi började gå. Som tur var fanns där inga paparazzis kvar, på grund av det brutala regnet. När vi stigit in i bilen såg jag ner på Natashas kläder som var genomblöta. Själv såg jag ut som ett blötdjur. Jag vred om nyckeln i låset så att bilen startade i ett vrål. Resan började tyst, tills jag hade stake nog att prata.

” Jag vet att du hörde vad som sades under presskonferensen.” jag tog en paus och hon vände huvudet mot mig.

” Visst, detta var inte det största tänkbara rykte, eller elaka kommentar, men jag vet hur det är.”

” Det kom bara lite som en chock, enligt mig ser jag inte ut som en slampa? Jag har täckande kläder på mig och har inte visat mig på något annat sätt heller. Och att du skulle ligga med mig för att glömma Selena, var får hon det ifrån? Jo visst, det kanske är hennes jobb men seriöst, lite hyffs har man väll?”

” Du ser absolut inte ut som en slampa! Du är vacker, på riktigt.” hon rodnade lätt och slog ner blicken i marken. Jag kunde se hur ett leende kröktes på hennes ljusröda läppar. Hon satte en hårslinga som trillat ner bakom örat och tittade osäkert på mig.

” Tack..”

” Haha, just telling you the truth.” Svarade jag och blinkade. Hon skrattade och tittade tillbaka ut genom fönstret. Men det var just det jag sa, sanningen. Hon har dragen många tjejer önskar sig ha. Vi svängde in på parkeringen till de vita lägenheterna Natasha bor i.

” Tack för skjutsen.” var hon snabb med att säga då jag stängt av motorn.

” Så lite så. Jag låter dig vara själv med Emelie, i alla fall ett tag.” sa jag när jag vänt mig mot henne och flinade.

” Men tack vad snällt av dig, Bieber.” svarade hon med ett retfullt leende.

” Men detta är den ända gången!” hon gick ut och var på väg att stänga dörren men hejdade sig.

” Neever saay neveeeer.”  sjöng hon ironiskt innan hon med en hastig rörelse stängde dörren och började gå från bilen med snabba steg. Mitt skratt träffades av bilväggarna. Jag lät bilen börja rulla mjukt på den nylagda asfalten när hon stigit in genom porten och försvunnit ur min åsyn.

                                                       Ur Natashas perspektiv:

När jag dragit ur nyckeln ur låset till dörren slog jag upp den och möttes utav doften från nybakat.

” Emelie?” ropade jag försiktigt.

” Natasha! Kom.” kallade hon inifrån köket. Jag drog av mig ballerinorna och ställde dem prydligt på hyllan. Efter att ha lagt ifrån mig väskan på stolen gjorde jag snällt som hon sagt och gick in till henne. Hon omfamnade mig i en stor varm kram.

” Hur mår du? Och hur i helvete vågar sig Gabriel in här?! Han ska få se på annat när han är tillbaka i Sverige igen, det kan jag lova.” hennes ton gick från orolig till mordisk. Detta var ett av de lägena då jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta.

” Hahah, lova att du inte mördar honom?”

” Lova är ett starkt ord.. men jag ska försöka.” svarade hon och blinkade med vänsterögat. Skratt lämnade min strupe ännu en gång.  Jag blickade runt i rummet och hittade inom kort det jag letade efter.

” Jag tänkte att eftersom detta är sista dagen jag spenderar med dig på ett tag och som tack för att jag fått bo här skulle jag vara lite gullig så jag bakade vaniljmuffins, din favorit.” sa hon då mitt leende blivit synligt för hennes himmelsblåa ögon.

” Och det är därför jag älskar dig!” utbrast jag med ett fånigt leende.

” För att jag bakar vaniljmuffins?” frågade hon surt.

” Ja precis.” svarade jag med muffins i hela munnen. Hon himlade med ögonen men började sen även hon tugga på en muffin. Med hjälp av vänsterhanden drog jag ut en barstol under köksön och satte mig ned. Emelie hade gjort samma sak då hennes väldoftande perfym trängde in genom mina näsborrar.

” Hur har det känts utan dans i en vecka?” frågade hon samtidigt som hon slickade av smulorna från sina fingrar.

” Tomt.” svarade jag kort, men det ver exakt så det kännts. Jag hade blivit tillsagd att vila lite nu innan repetitionerna börjar på allvar så jag hade bett om ledigt från skolan denna vecka, men med ett villkor att jag tar med mig läxor. Dans är det jag vill satsa på, jag har gett upp massor för att komma hit till Los Angeles och kunna studera dans. Jag har även ett jobb som danslärare på skolan i en street grupp för barn under tio år. Allt har gått så fort fram, och snart ska jag stå på en scen med tusentals personer framför mig som dömer och följer mina rörelser. Bara tanken på publiksiffrorna får mig att svindla. Jag hatar att stå i centrum, att bli granskad, att ha fler än tjugo par ögon på mig. Men kommer min scenskräck att förändras? Kommer jag klara av detta? Det återstår för mig att se, men jag tänker inte ge upp. Inte nu. Jag kommer förstås inte vara i centrum under turneringen, det kommer vara Justins jobb. Men det skrämmer mig något så otroligt.

” Jag förstår. Allt detta med musikalen har satt enorm press på oss alla. Kan du försöka att i alla fall komma och titta på?” sa hon för att byta ämne.

” Ja, jag tänker komma. Jag har pratat med Scooter och dagen innan har vi en föreställning i Köpenhamn men den 21 april är jag ledig.”

” Tack, du är bäst. Alla saknar dig, verkligen. Kan inte bärga mig med att berätta för dem.” hon log. Det fina leendet som alltid sitter på hennes läppar när hon är glad. Just det leendet gör mig glad.

” Tro mig, jag saknar dem med.” Emelie nickade en gång till svar, fortfarande med leendet på läpparna.

” Jag låter muffinsen stå kvar här och går och packar ihop det sista. Låter det bra?”

” Toppen!” hon gick av stolen, tryckte in den under ön igen och gick med raska steg ut från köket. Jag lät mig själv sjunka ner i stolen och försvinna in i mina egna tankar. Hur mår jag egentligen? Kommer jag någonsin träffa min pappa igen? När kommer jag kunna umgås med min familj och vänner om jag åker ut på turné i ett år? Jag kommer inte endast vara med i Europa utan i de andra världsdelarna med. Hur långt kommer jag ha nått efter detta? Har jag tänkt igenom detta tillräckligt länge? Frågorna ekade i huvudet på mig. Är detta rätt? Just nu har jag faktiskt ingen aning.

” Jag är redo, hoppas jag..” avbröt Emelie mina tankar med då hon stod vid öppningen till köket.

” Bra, ska vi köra?” klockan visade kvart i tre och flyget går tjugo över fem. ” Vi kan ju titta lite i affärer och käka något innan du lämnar Los Angeles?”

” Du känner mig allt för väl! Jag tar med mig väskorna så slipper vi åka inom här innan planet går.”

” Haha, ja. Visst.” min rumpa lyfte från stolen samtidigt som mina bara fotsulor slog ner i marken.

” Jag ska bara sätta på mig strumpor, glöm att jag sticker i fötterna i Converse barfota.” hon skrattade och gick före mig ut i hallen. Jag vek av vid dörren in till sovrummet och fortsatte in till garderoben där jag drog ut ett par vita ankelstrumpor. När de satt på gick jag ut till Emelie och trängde in fötterna i mina höga vinröda Converse. Jag valde att som Emelie också sätta på mig en skinjacka. Det fick bli den svarta, då jag inte ville vara allt för vinröd. Jag bytte inte kläder eftersom det oftast är varmt här, även om det regnat. Vi steg ut och vidare till bilen.

 Resan in pratade vi om allt och inget. Skvaller om vem som fortfarande håller ihop där hemma och vilka som gjort slut.

” Gabriel undrade om jag kunde fråga dig när du kommer hem förresten..”  sa hon plötsligt.

” Jaså? Då kan du hälsa att jag ändå inte vill träffa honom.” svarade jag mer irriterat än menat.

” Jag förstår fortfarande inte hur i helvete han kunde göra så emot dig? Sjuk i huvudet för fan.”

” Haha, men gjort är gjort och förlåten blir han aldrig.” hon rullade in läpparna så att de bildade ett streck och nickade långsamt. Jag parkerade bilen intill taco bell.

” Passar precis, håller på att dö utav svält!” utbrast hon och smekte handen över magen. Jag skrattade åt hennes gest och steg sedan ur bilen. Inne på Taco Bell var där knappt någon som varken åt eller beställde. Det satt tre barnfamiljer längre in och det stod ett gäng killar före oss så vi kunde snabbt och enkelt beställa för att sedan lika snabbt hitta ett bord för två. Med ens började jag hugga in på min taco med mild sås.

” Åh jag vill inte lämna dig här i Los Angeles.” sa Emelie när hon tuggat klart det hon hade i munnen.

” Synd att lovet är över, verkligen synd.” svarade jag och torkade bort sås som satt sig i vänstra mungipan med en vit servett.

” Jag fattar fortfarande inte att du har sån tur att du så kallat ”slipper” skolan i en termin! Eller ja, arbete får du ju ta med dig och prestationen mäts på scenen men jag tycker ändå att du har tur.” utbrast hon.

” Men jag kommer inte träffa min familj och vänner på ett år.” var jag snabb med att tillägga.

” Ja det är ju klart.. men det är en bra start på din karriär, att ha fått jobba med självaste Justin Bieber! Om jag ska vara ärlig så hade jag en liten kändiscrush på honom innan, så det är ganska stort för mig att min bästavän från lilla Lund kommer jobba med just Justin.” små fnissningar lämnade hennes strupe medans jag skrattade.

” Du kunde ju sagt det till honom?” sa jag, fortfarande skrattandes.

” Nej, det var ju ett tag sedan.. men han ärnsjukt snygg, du kan inte säga något annat.”

”Hahah, okejdå, ja han är väll snygg då..” svarade jag och hon himlade med ögonen. Jag log roat och åt upp det sista utav min taco.

Vi hade nu lämnat Taco Bell och var inne på forever 21. Jag bokstavligen älskar deras kläder. Allt är så himla fint! Jag fick med mig en vit stickad långärmad tröja, ett par tighta skinnjeans med låg midja och nya strumpor i basic färger. Emelie köpte tre V ringade T-shirtar i olika färger, en mörkblå, en vit och en mörkgrön. Vi fortsatte sen vidare till Victorias Secret. Vartenda gång jag stiger in genom dörrarna till butiken känns det som om jag skickas till ett rosa fluffigt land med underbara dofter. Jag plockade på mig lite underkläder eftersom jag snart åker och då är det bra att vara förberedd. Det blev tre olika bhar och fem par trosor. Jag köpte även mango temptation i både body mist och body lotion, då jag inte varit säker på om jag skulle köpa den eller inte förut. Även Emelie fick med sig lite underkläder och några body mists. Vårat nästa stopp blev The Body Shop. Där blev det en mango doftande body butter för mig.

Klockan närmade sig nu halv fem och vi satt i bilen på väg till flygplatsen.  Mina fötter värkte en aning i Conversen, men  det som värkte mest var att jag nu skulle säga hejdå, igen. Jag har alltid lika svårt för det, varenda gång. Bilresan var förövrigt tyst, inge av oss sa någonting, det var bara.. tyst, men en behaglig tystnad. LAX uppenbarades för mina ögon och jag svängde in på den enorma parkeringen. Vi hoppade ut och jag hjälpte Emelie med att rulla en väska efter att vi pressat ner det hon köpt idag i den. Hon gick till incheckningen och efter det var det dags. Vi stod och kramades i säkert fem minuter utan att säga ett ljud. Sakta lossade vi taget om varandra och jag vågade öppna munnen.

” Då var det dags..” en tår rann ner för min högra kind, varför var jag så känslig för? Åh.

” Nej gumman, gråt inte.” lugnade hon mig med och torkade bort tåren med tummen. Jag log mot henne, som nu också hade fått tårar i ögonen.

” Jag kommer sakna dig, Emelie.” sa jag då.

” Jag kommer att sakna dig med, mer än du tror.” svarade hon och omfamnade mig igen.

” Jag har en sak till dig.” hon rotade i fickan innan hon drog upp handen stängd. ” Jag hittade detta och tänkte på dig. Jag vill att du minns mig, även om du nu träffar en massa andra så vill jag att du minns mig. För jag kommer att minnas dig.” sa hon då och öppnade upp handen där en guldkjedja med ett hjärta av guld hängde. Nu grät jag, på riktigt.

” Du får det att låta som om vi inte kommer träffas någonsin igen Emelie! Jag kommer aldrig någonsin glömma dig, det vet du.” sa jag och tog upp halsbandet med långfingret och pekfingret medans jag smekte hjärtat med tummen. ” Det är så fint..” fortsatte jag sen.

” Haha, ja men vi träffas ju i april. Kul att du gillar det, jag skaffade nämligen ett likadant till mig.” svarade hon och fiskade upp ett till likadant halsband ur fickan. Jag log.

” Ska jag hjälpa dig?” undrade hon.

” Ja tack.” svarade jag och vände mig om. Jag gav henne halsbandet på varsin sida om halsen och drog undan håret så att hon kunde knäppa det. Vi utförde samma sak fast på henne. Det var nu dags att verkligen säga hejdå för de ropade ut att man kunde gå ombord på flyget Emelie skulle med nu. Vi kramade om varann och sen gick hon med raska steg bort från ingången, bort från Los Angeles.

Jag hade nu satt mig i bilen och var på väg hem. Det var fortfarande väldigt ljust ute då klockan bara var fem. Jag sträckte mig efter radioknappen men när jag skulle trycka på den ringde min mobil högljutt. Jag tog tag i den från andra sätet och namnet på skärmen förvånade mig lite, det var Scooter. Utan att tveka drog jag fingret över skärmen, satte iphonen vid örat och svarade.

” Natasha Lopez.”

” Hej Natasha, det är Scooter. Kan du komma till studion snabbt? Jag ringer Justin efter detta. Det har hänt något allvarligt.” oron steg inom mig, vad pratar han om?

” Okej, jag är där inom fem minuter.”

” Bra, då säger vi så. Ses där.”

” Ses.”

Nu! Här har ni det. Ett väldigt känslosamt kapitel. Jag har valt Miranda Kerr som Emelie, då jag tycker att hon är väldigt vacker och kan passa in som just Emelie. Förlåt för att det är några dagar sent, har varit förkyld och ganska trött så har inte kunnat skriva då.. Hoppas ni gillar det, har jobbat väldigt hårt med det och det ligger på närmare 4000 ord! Kommentera vad ni tycker!

Much Love//Emma!