Jdbstoory.blogg.se

                                                   Ur Justins perspektiv:

Ugh. Var är hon? Frustrerat slog jag handflatan i ratten. Jag har letat efter henne i över en timme, men inte sett en skymt av den silvriga Volvon någon stans. Orolig, kan beskriva vad jag är just i detta nu. Jag gasade ut från parkeringen till lägenheterna vart Natasha bor för fjärde gången. Med gasen i botten körde jag närmre in i centrum, jag ger inte upp så lätt. Ögonen gick från höger till vänster, upp och ner, men jag såg ingen Natasha. Vad sysslar jag med egentligen? Hur ska jag kunna hitta en person i stora Los Angeles, fullt med folk en kväll som denna? Hur tänker jag? Ibland vill jag bara slå till mig själv. Med ett ryck tog jag bestämt ett tag om mobilen som låg i sätet bredvid och knappade in numret som jag ringt 7 gånger de senaste fem minuterna. Det gick tio signaler innan jag nådde röstbrevlådan. Helvete. Då dök det upp ett okänt nummer på skärmen. Med en rynka i pannan svarade jag stelt.

” Justin Bieber.”

” Hej Mr. Bieber. Jag ringer från universitetssjukhuset som ligger lite utanför centrala Los Angeles och undrar om du känner till en flicka vid namnet Natasha Lopez?” hoppet steg inom mig när hon nämnde Natasha, men det försvann inom en nanosekund då jag påmindes om att hon ringde från universitetssjukhuset.

” Ja, det gör jag.” svarade jag, fortfarande en aning stelt.

” Har du då tid att komma hit, vi måste prata med dig.”

” Ja visst, jag är där så snabbt jag kan.” med det sagt klickade jag på ’avsluta samtal’ och körde mot sjukhuset.

Med händerna instoppade i framfickorna gick jag in genom svängdörrarna och fram till receptionisten. Hon avfyrade ett glatt leende när hon fick syn på mig, som jag var tvungen att något besvärat besvara.

” Vad kan jag hjälpa dig med, Mr. Bieber?” frågade hon som tydligen hette Nancy enligt namnbrickan artigt.

” Jo jag är här för att prata om Natasha Lopez.” jag vet att meningen kom ut en aning fel men hon förstod då hon börjat knappa snabbt på datortangenterna.

”Våning fyra, sal 34.” slank ur hennes mun, innan hon log ännu en gång och gestikulerade mot hissarna åt vänster.

” Tack.” ett litet leende bredde ut sig på mina läppar och jag gick med snabba steg bort mot hissarna. Jag steg in i den hiss som nådde golvet först och tryckte på knappen med en stor 4 på så att den lös grönt. Hissen var som de flesta andra hissar, silvrigt metallfärgad och stora speglar som täckte större delen av väggarna. Ett pling fick mig att vakna till, hissen var framme. Håret låg perfekt, men egentligen var det inte vad jag egentligen var orolig över. Jag suckade lugnt innan jag gick ut i korridoren och försökte hitta sal 34. Enligt skylten låg salarna över trettio åt vänster så mina steg styrde ditåt. Efter jag gått några meter kom det en sköterska rullandes på en rullstol, och i den satt ett barn. Den lilla flickan fick mig att stanna upp. Glädjen i hennes ögon fick mitt hjärta att ta ett extra glädjeskutt mellan slagen. Jag satte mig på huk framför rullstolen och granskade henne med ett leende. Hon hade en dropphållare bredvid sig och slangar in i näsan.

” Hejsan, vad heter du?” frågade jag och log brett.

” Hej, Fiona. Du är.. Justin Bieber.” hennes röst var skakig.

” Alldeles riktigt! Trevligt att träffa dig, Fiona.” hon fnittrade.

” Hur gammal är du?” undrade jag då.

” Jag är åtta.” nu var hon inte alls lika skakig längre.

” Vad gör du här?” hon sa det så glatt hon förmådde, då hon inte menat något illa, det förstod jag.

” Det vet jag faktiskt inte själv.. ” var jag ärlig med att berätta. Hon nickade, blandat med små skratt.

” Skulle jag kunna.. få ta en bild med dig?” hon hade nu blivit blyg, och rädd över svaret. Det fick mig besviken, besviken på att jag framstått som om jag inte skulle vilja eller ha tid.

” Självklart!” svarade jag och ställde mig i samma position fast bredvid rullstolen. Sköterskan rotade i ena fickan och fick upp en vit iPhone 5 med en klisterlapp där det stod ’Fiona’ på.

” Men, jag har en likadan.” sa jag och fiskade upp min iphone ur vänstra bakfickan i jeansen. Fiona fnittrade lite och låste upp sin.

” Haha, där är ju jag!” med högra pekfingret pekade jag mot skärmen. Nu skrattade hon och nickade.

” Får jag också ta en bild, så kan jag ha dig som bakgrund?” frågade jag snällt.

” Ja!” svarade hon exalterat. Jag skrattade och tryckte in på kamera. Med ett klick hade jag nu tagit ett kort, och väntade på Fiona. Sekunden efter var hon också klar så jag ändrade bakgrund från den vanliga iPhone bakgrunden till det nytagna fotot. Hon sken upp som en sol och tackade artigt.

” Nej, det är jag som ska säga tack! Nu måste jag tyvärr gå, verkligen en ära att få träffa dig. Hoppas du blir bättre, så ses vi kanske sen? Men en sista sak innan jag går, får jag lov att lägga upp denna bilden på Instagram?” undrade jag.

” Ja visst, du kan tagga min mammas Instagram-konto, @Marilynstone .” svarade hon.

” Då säger vi så. Förlåt för att jag tog eran tid, miss.” vände jag mig till sköterskan vid namnet Tyra.

” Ingen fara, det är endast angenämt att ha dig här. Roligt för barnen med. Är där något jag kan stå till tjänst med?”

” Det är angenämnt att få träffa barnen. Jag ska till rum 34.”                        

” Det ligger två rum bort! Ha en fortsatt trevlig dag, Mr. Bieber.” jag log och sa desamma innan mina fötter fortsatte mot destinationen. Utanför dörren lät jag ögonlocken falla för några sekunder. Jag handsvettades och hade svårt att koncentrera mig. Händerna torkade jag diskret av på byxorna innan jag samlade nog med mod till att knacka på dörren. En man runt fyrtio år öppnade dörren och bad mig komma in. Min blick fastnade på sängen i mitten av rummet. Ögonen vidgades och allt mod rann av mig likt vatten ur en kran. Händerna började skaka smått och jag stod som förfryst med fötterna i marken. Inte ett ord lämnade min strupe utan jag gick med tunga steg mot sjuksängen. Jag stannade ungefär en halv meter ifrån och iakttog henne på håll där hon låg. Hon såg så ynklig ut, ohjälpsam. Ett stort sår på vänstra axeln uppenbarades då täcket låg en bit nedanför armbågen. Hon sov. Jag vågade inte röra henne för jag var säker på att då skulle hon gå sönder. Att se henne såhär var mer än jag klarade av. Vad som än hänt så är det mitt fel, jag lät henne gå. Är det Gabriel lovar och svär jag på att han kommer få ångra det. Natashas vackra ansikte låg vänt mot mig, då och då gjorde hon besvärade grimaser. Hon hade ont. Jag vet inte hur länge jag stod och tittade på henne, men jag vaknade ur min trans när jag kände en stor hand försiktigt läggas på min axel. Hastigt vände jag mig om så jag stod öga mot öga med läkaren.

” Varsågod och sitt.” var allt han sa och pekade mot två ljusbeigea fåtöljer på andra sidan sängen. Jag gick tyst dit och slog mig ner i den närmast Natasha. Han kom efter och satte sig i den som var ledig.

” Din vän här var tidigare med om en bilolycka på st. Richards street. Den andra föraren klarade sig utan större problem, men inte Natasha. Hon fördes till akuten med allvarliga skador då hon slungats fram mot glasrutan i extremt hög fart. Hennes tillstånd är nu stabilt och hon kommer repa sig inom en vecka, förhoppningsvis. Hon ligger i koma men förväntas vakna upp inom ett till två dygn.” berättade han och tittade upp på mig från papperna han läst i.

” Okej, hon ska dansa med mig om ett par veckor, kommer det vara möjligt?” undrade jag oroligt. Han tittade ner i papprena igen och gav mig ett svar.

” Ja det kommer vara möjligt, så som det ser ut just i detta nu.” lättat satte jag mig rakare upp i fåtöljen.

” Vet hennes familj om detta?” jag kom på att han inte nämnt något om dem.

” Vi ringde och meddelade innan vi bad dig komma hit. De blev så klart extremt oroliga men har dock ingen möjlighet att ta sig ända hit till Los Angeles från Sverige just nu på grund av jobb och skola så de bad mig ringa efter dig, eftersom de vet att du är hennes chef men även vän.” svarade han snabbt. Jag endast nickade och vred på huvudet mot Natasha där hon låg med ryggen mot mig. Då mindes jag,

” Vem var föraren i andra bilen och hur gick det till?” den mest relevanta frågan hade jag glömt att ställa, vad är det med mig idag? Vänta, varför hade inte han berättat hur det gick till? Han la papperna till rätta i knäet och tittade mig djupt i ögonen.

” Det var en dam runt sjuttio, hon tappade kontrollen över bilen och körde över på Natashas väghalva. Det är vad vi vet just nu. Vi kommer ta in Natasha på ett polisförhör senare nästa vecka.”

” Okej.”

” Jag kommer lämna dig ensam med henne nu, numret till hennes anhöriga står på lappen där,” han pekade mot byron, ” så kommer jag in och tittar till senare.” jag nickade och hörde hur dörren slogs igen.

Det hade gått flera timmar in på natten och läkare hade gått in och ut för att kolla hur hon mår. Några gånger fick jag höra frågan hur jag mår, mitt svar vart alltid samma. Jag mådde bra. På utsidan. På insidan kände jag mig som ett vrak. Tröttheten hade sköljts över mig för länge sedan och det var knappt jag kunde hålla ögonlocken uppe. Dessutom skyllde jag fortfarande allt på mig, det var mitt fel som lät henne gå. När sköterskan som nyss kommit lämnade rummet sate jag i min iphone i högtalarna vid sängen, sänkte så att det verkligen var lågt och satte på musik som inspererar mig.

'Cause They Got Nowhere To Go

 That's Why I Want You To Know

 I'm Starting With The Man In The Mirror

 I'm Asking Him To Change His Ways

 And No Message Could Have Been Any Clearer

 If You Wanna Make The World A Better Place

 Take A Look At Yourself, And Then Make A Change

Forsade ur högtalarna på låg volym. Jag lutade mig bak i fåtöljen och slöt ögonen. Jag behövde vila, jag hade fått en otrolig huvudverk vid detta laget. Men låten lugnade mig. Jag har alltid haft Michael Jackson som min förebild, men fick aldrig chansen att träffa honom. Jag släppte basicly min första singel veckan han dog. Tråkigt, för han är en person jag verkligen velat träffa.

Jag försökte att stoppa det, men det gick inte. Inom några korta sekunder hade jag somnat in.

Någonting var inte som innan, jag kände det. Jag höll klockan mot fönsterna så att jag skulle kunna reflektera det lilla sken som månen gav. Visarna visade kvart i fyra på natten. Jag reste mig upp och gick sakta mot Natasha. Ett sken från en bil sökte sig in utifrån så att hennes vackra drag gjorde sig synliga för mig. Vad händer om hon inte vaknar? För hon kanske inte vaknar. Den tanken slog mig först nu. Jag känner till fall där personen i fråga aldrig vaknade upp, och där läkarna var tvungna att ge meddelandet där de sa att de inte tänkte fortsätta. Jag gav henne en sista blick innan mina fötter styrde mot de två stora fönsterna. Allt var förvirrande, detta är mer än jag klarar av. Men jag tänker inte visa mig svag, det skulle bara göra det värre. Mina ögon följde stjärnorna på den klara himmeln. Med armbågarna på fönsterkarmen knäppte jag händerna och bara stirrade rakt ut. Allt kändes så fridfullt, som om det inte fanns något att oroa sig över. Då bildades det plötsligt ett vitt sträck utav sken högst upp på himlen, en fallande stjärna. Minnen från när jag och morfar stod och tittade på skärnorna om nätterna dök upp, han berättade att om man såg en fallande stjärna skulle man önska sig något som sedan skulle gå i uppfyllelse. Det fick mig att le. Saknaden av min familj är enorm, jag har inte träffat mina morföräldrar på flera månader. Det tar bokstavligen kol på mig, jag har inte chansen att vara där och se mina syskon växa upp. Inte när någon av dem tappar sin första tand, var inte där när de åkte flygplan för första gången. Jag kan rada upp så mycket mer jag inte får vara med dem om, men det som bryter ner mig mest är att jag inte är där och kan lära dem allt jag lärt mig. Inte ta del av alla glada stunder. Jag vill kunna vara där som en vanlig storebror kan. Men jag är Justin Bieber. Ibland vill jag bara ändra på allt och vara en i mängden, men då påminns jag om varför jag gör detta. För att jag älskar det. Jag älskar allt som har med musik att göra. Vare sig jag vill det eller inte får jag acceptera att det är såhär min vardag ser ut. Detta är mitt liv. Då hör jag en hes och raspig röst som får mig att frysa till is.

” Justin?..”

Här är det äntligen! Kapitel 21 peeps! Alla vet nog redan vem som pratar i slutet men ja ;) bild kommer upp senare om den inte redan ligger där. Kommentera!

Much Love/Emma!