Jdbstoory.blogg.se

                                                            Ur Justins perspektiv:

” Ursäkta?” Ilskan bubblade sakta upp inom mig och jag kände hur Scooter la en hand på min axel i ett försök att vända mig om från där jag stod men jag rörde mig inte ur fläcken.

” Skämtar du med mig? Hon är en fucking dansare, hon ska dansa på Believe tour, inget mer. Vi är vänner, v-ä-n-n-e-r. Det finns inget emellan oss, har aldrig funnits. Och vad som händer mellan mig och Selena har du inte med att göra.” Scooter var nu desperat i att få ut mig ifrån lokalen men lyckades inte, jag stod i samma position lutad över det låga smala bordet.

” Är det något annat du så gärna undrar över? Annars är vi klara.”

” Jo faktiskt, varför har du intorkat blod precis under näsan som är lite lätt lilafärgad på vänstra sidan?” kläckte hon snabbt ur sig då jag satt mig ner igen, i hopp om att hon förstått att hon skulle va tyst. Meningen fick mig att stelna till. Fan, fan, fan, fan. Helvete. Vad ska jag göra nu? Scooters förvirrade blick brände mig i nacken.  Hur ser hon detta? Jag har inte ens märkt det själv.

” Fem minuter innan presskonferensen fick Justin näsblod. Och det lila kommer alltså från det.” hör jag Scooter säga bakom mig. Kvinnan snörpte på munnen och gav konstigt nog upp. Lättat sjönk jag ned i stolen ytterligare.

” Justin kommer inte att besvara flera frågor nu, tack för visat intresse. Ha en fortsatt trevlig dag.” var han snabb med att tillägga några få sekunder efter. De som inte fått sina frågor besvarade, inte ens frågade, protesterade men just nu vill jag ut härifrån så snabbt som möjligt. När jag stigit ut genom dörren mötte jag Natasha med mobilen upptryckt i ansiktet. Hon lyfte blicken från den och reste sig upp. I nästa sekund stod hon bredvid mig och vi började gå i tystnad.

” Så, det gick väll bra?” frågade hon sen. Jag visste att hon hört, väggarna är inte så värst tjocka här. Men jag följde hennes exempel och struntade i vad som var sagt, i alla fall för nu.

” Jo, jag antar det.” ”samtalet” blev en aning akward, men jag förstod henne. Det kommer att bli tufft i början, för både henne och mig, men det blir förhoppningsvis bättre. Journalister är så respektlösa, men man vänjer sig. Vi hade nu nått min louge. Jag damp ner i en av sofforna. Då satte sig Natasha också ned, fast i andra sidan utav den. Varför? Jag förstod när hon petade av sig skorna med tåspetsarna för att efter det placera fötterna i mitt knä. Ett flin spred sig på mina läppar, vilket gjorde så hon också flinade lite smått.

” Jag hade föredragit andra halvan av dig.” hon skrattade, jag lyckades.

” Men jag vill ha fotmassage!” svarade hon och putade med underläppen. Jag hatade detta. Hennes hundvalpögon. Hon såg för det mesta rolig ut när hon gjorde så men jag kunde ändå inte motstå dem. Jag muttrade och började massera hennes vänstra fot med båda tummarna. Hon nickade nöjt.

” Så ska det se ut, duktig pojke!” jag himlade med ögonen åt den mamma imiterade meningen men log. Leendet suddades ut när Scooter steg in genom dörren. Jag visste vad han skulle fråga. Hur ska jag kunna förklara vad som hänt med näsan?  Han kommer inte bli glad, det kan jag lova.

” Du vet förmodligen vart jag vill komma, vad har hänt med näsan?” frågade han med en lugn pappa röst. Utan att svara reste jag mig upp och gick fram till helkroppsspegeln på väggen. Hur kunde hon upptäcka den lilla blodpricken under näsan? Använde hon en kikare eller något. Inte ens jag hade sett den om hon inte nämnt något. Och lila är den knappt heller. Lite ljuslila längst i sidan. Ja, hon måste ha haft en kikare.

” Justin, jag väntar.”

Jag mötte Natashas osäkra blick genom spegeln och pendlade sen vidare till Scooters som var mer bestämd. En djup suck lämnade min strupe innan jag vände mig mot dem igen.

” Jag körde oinbjuden till Natasha igår kväll och när jag stigit in såg jag hur Gabriel, en jämngammal kille från Sverige, har henne upptryckt mot väggen emot hennes vilja. Det får mig att dra bort honom, och innan jag visste ordet av slog han till mig hårt i ansiktet. Sen en gång till.” Scooter spärrade chockat upp ögonen.

” Justin, förstår du att detta kommer leda till stora problem?  Värst av allt, slog du honom?”

” Ja, men vad skulle jag gjort? Stått och tittat på när han misshandlar henne? Nej jag slog inte honom, Natasha hindrade mig.”

” Du kunde ha ringt någon! Tack gode gud för att hon gjorde det! Men han kan sälja storyn till TMZ eller något annat skvallerföretag och säga att du slog honom. Det kommer löpa överallt och ännu värre, det kan förstöra din karriär.”

” Ja och det skulle det ju funnits tid till? Tror du inte att jag vet det? Jag-”

 ” Det var mitt fel med, så skyll inte allt på Justin.” utbrast Natasha som nu ställt sig bredvid mig utan att jag märkt det.

” Jag förstår det, men ni måste vara mer ansvarsfulla.” sa han, nu med lugnare röst.

” Och Justin, det du gjorde var helt klart rätt men tänk på konsekvenserna innan du gör något du kommer ångra.” lade han sen snabbt till.

” Jaja, vi ska försöka. Ja, chefen.” svarade jag.

” Justin.. du vet att jag hatar när du tilltalar mig så!” sa han och flinade. Det är just det jag älskar med honom, det kan gå från allvarligt till oseriöst på mindre än tjugo sekunder.

” Och jag visste att du skulle erkänna att det jag gjorde var rätt, för jag vinner alltid.” sa jag stöddigt, och Natasha gapskrattade.

” Testa mig inte nu.” svarade han men skrattade också.

” Jag lämnar er ungdomar ifred nu, men komihåg att jag varnat er.”

” Ses.”

” Hejdå, syns på tisdag inför repetitionen.” svarade Natasha och han stängde dörren efter sig med ett leende till svar.

Vi hade nu bestämt oss för att åka till Natashas lägenhet då Emelie åker hem idag. Väl vid dörrarna ut öste regnet hårt ner så att det stänkte upp från de pölar som redan bildats. Vädret hade varit passande för de kläder Natasha bar när vi körde hit men på bara två timmar hade det förändrats totalt. Jag drog av mig munkjackan jag bar och la den över våra huvuden samtidigt som vi började gå. Som tur var fanns där inga paparazzis kvar, på grund av det brutala regnet. När vi stigit in i bilen såg jag ner på Natashas kläder som var genomblöta. Själv såg jag ut som ett blötdjur. Jag vred om nyckeln i låset så att bilen startade i ett vrål. Resan började tyst, tills jag hade stake nog att prata.

” Jag vet att du hörde vad som sades under presskonferensen.” jag tog en paus och hon vände huvudet mot mig.

” Visst, detta var inte det största tänkbara rykte, eller elaka kommentar, men jag vet hur det är.”

” Det kom bara lite som en chock, enligt mig ser jag inte ut som en slampa? Jag har täckande kläder på mig och har inte visat mig på något annat sätt heller. Och att du skulle ligga med mig för att glömma Selena, var får hon det ifrån? Jo visst, det kanske är hennes jobb men seriöst, lite hyffs har man väll?”

” Du ser absolut inte ut som en slampa! Du är vacker, på riktigt.” hon rodnade lätt och slog ner blicken i marken. Jag kunde se hur ett leende kröktes på hennes ljusröda läppar. Hon satte en hårslinga som trillat ner bakom örat och tittade osäkert på mig.

” Tack..”

” Haha, just telling you the truth.” Svarade jag och blinkade. Hon skrattade och tittade tillbaka ut genom fönstret. Men det var just det jag sa, sanningen. Hon har dragen många tjejer önskar sig ha. Vi svängde in på parkeringen till de vita lägenheterna Natasha bor i.

” Tack för skjutsen.” var hon snabb med att säga då jag stängt av motorn.

” Så lite så. Jag låter dig vara själv med Emelie, i alla fall ett tag.” sa jag när jag vänt mig mot henne och flinade.

” Men tack vad snällt av dig, Bieber.” svarade hon med ett retfullt leende.

” Men detta är den ända gången!” hon gick ut och var på väg att stänga dörren men hejdade sig.

” Neever saay neveeeer.”  sjöng hon ironiskt innan hon med en hastig rörelse stängde dörren och började gå från bilen med snabba steg. Mitt skratt träffades av bilväggarna. Jag lät bilen börja rulla mjukt på den nylagda asfalten när hon stigit in genom porten och försvunnit ur min åsyn.

                                                       Ur Natashas perspektiv:

När jag dragit ur nyckeln ur låset till dörren slog jag upp den och möttes utav doften från nybakat.

” Emelie?” ropade jag försiktigt.

” Natasha! Kom.” kallade hon inifrån köket. Jag drog av mig ballerinorna och ställde dem prydligt på hyllan. Efter att ha lagt ifrån mig väskan på stolen gjorde jag snällt som hon sagt och gick in till henne. Hon omfamnade mig i en stor varm kram.

” Hur mår du? Och hur i helvete vågar sig Gabriel in här?! Han ska få se på annat när han är tillbaka i Sverige igen, det kan jag lova.” hennes ton gick från orolig till mordisk. Detta var ett av de lägena då jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta.

” Hahah, lova att du inte mördar honom?”

” Lova är ett starkt ord.. men jag ska försöka.” svarade hon och blinkade med vänsterögat. Skratt lämnade min strupe ännu en gång.  Jag blickade runt i rummet och hittade inom kort det jag letade efter.

” Jag tänkte att eftersom detta är sista dagen jag spenderar med dig på ett tag och som tack för att jag fått bo här skulle jag vara lite gullig så jag bakade vaniljmuffins, din favorit.” sa hon då mitt leende blivit synligt för hennes himmelsblåa ögon.

” Och det är därför jag älskar dig!” utbrast jag med ett fånigt leende.

” För att jag bakar vaniljmuffins?” frågade hon surt.

” Ja precis.” svarade jag med muffins i hela munnen. Hon himlade med ögonen men började sen även hon tugga på en muffin. Med hjälp av vänsterhanden drog jag ut en barstol under köksön och satte mig ned. Emelie hade gjort samma sak då hennes väldoftande perfym trängde in genom mina näsborrar.

” Hur har det känts utan dans i en vecka?” frågade hon samtidigt som hon slickade av smulorna från sina fingrar.

” Tomt.” svarade jag kort, men det ver exakt så det kännts. Jag hade blivit tillsagd att vila lite nu innan repetitionerna börjar på allvar så jag hade bett om ledigt från skolan denna vecka, men med ett villkor att jag tar med mig läxor. Dans är det jag vill satsa på, jag har gett upp massor för att komma hit till Los Angeles och kunna studera dans. Jag har även ett jobb som danslärare på skolan i en street grupp för barn under tio år. Allt har gått så fort fram, och snart ska jag stå på en scen med tusentals personer framför mig som dömer och följer mina rörelser. Bara tanken på publiksiffrorna får mig att svindla. Jag hatar att stå i centrum, att bli granskad, att ha fler än tjugo par ögon på mig. Men kommer min scenskräck att förändras? Kommer jag klara av detta? Det återstår för mig att se, men jag tänker inte ge upp. Inte nu. Jag kommer förstås inte vara i centrum under turneringen, det kommer vara Justins jobb. Men det skrämmer mig något så otroligt.

” Jag förstår. Allt detta med musikalen har satt enorm press på oss alla. Kan du försöka att i alla fall komma och titta på?” sa hon för att byta ämne.

” Ja, jag tänker komma. Jag har pratat med Scooter och dagen innan har vi en föreställning i Köpenhamn men den 21 april är jag ledig.”

” Tack, du är bäst. Alla saknar dig, verkligen. Kan inte bärga mig med att berätta för dem.” hon log. Det fina leendet som alltid sitter på hennes läppar när hon är glad. Just det leendet gör mig glad.

” Tro mig, jag saknar dem med.” Emelie nickade en gång till svar, fortfarande med leendet på läpparna.

” Jag låter muffinsen stå kvar här och går och packar ihop det sista. Låter det bra?”

” Toppen!” hon gick av stolen, tryckte in den under ön igen och gick med raska steg ut från köket. Jag lät mig själv sjunka ner i stolen och försvinna in i mina egna tankar. Hur mår jag egentligen? Kommer jag någonsin träffa min pappa igen? När kommer jag kunna umgås med min familj och vänner om jag åker ut på turné i ett år? Jag kommer inte endast vara med i Europa utan i de andra världsdelarna med. Hur långt kommer jag ha nått efter detta? Har jag tänkt igenom detta tillräckligt länge? Frågorna ekade i huvudet på mig. Är detta rätt? Just nu har jag faktiskt ingen aning.

” Jag är redo, hoppas jag..” avbröt Emelie mina tankar med då hon stod vid öppningen till köket.

” Bra, ska vi köra?” klockan visade kvart i tre och flyget går tjugo över fem. ” Vi kan ju titta lite i affärer och käka något innan du lämnar Los Angeles?”

” Du känner mig allt för väl! Jag tar med mig väskorna så slipper vi åka inom här innan planet går.”

” Haha, ja. Visst.” min rumpa lyfte från stolen samtidigt som mina bara fotsulor slog ner i marken.

” Jag ska bara sätta på mig strumpor, glöm att jag sticker i fötterna i Converse barfota.” hon skrattade och gick före mig ut i hallen. Jag vek av vid dörren in till sovrummet och fortsatte in till garderoben där jag drog ut ett par vita ankelstrumpor. När de satt på gick jag ut till Emelie och trängde in fötterna i mina höga vinröda Converse. Jag valde att som Emelie också sätta på mig en skinjacka. Det fick bli den svarta, då jag inte ville vara allt för vinröd. Jag bytte inte kläder eftersom det oftast är varmt här, även om det regnat. Vi steg ut och vidare till bilen.

 Resan in pratade vi om allt och inget. Skvaller om vem som fortfarande håller ihop där hemma och vilka som gjort slut.

” Gabriel undrade om jag kunde fråga dig när du kommer hem förresten..”  sa hon plötsligt.

” Jaså? Då kan du hälsa att jag ändå inte vill träffa honom.” svarade jag mer irriterat än menat.

” Jag förstår fortfarande inte hur i helvete han kunde göra så emot dig? Sjuk i huvudet för fan.”

” Haha, men gjort är gjort och förlåten blir han aldrig.” hon rullade in läpparna så att de bildade ett streck och nickade långsamt. Jag parkerade bilen intill taco bell.

” Passar precis, håller på att dö utav svält!” utbrast hon och smekte handen över magen. Jag skrattade åt hennes gest och steg sedan ur bilen. Inne på Taco Bell var där knappt någon som varken åt eller beställde. Det satt tre barnfamiljer längre in och det stod ett gäng killar före oss så vi kunde snabbt och enkelt beställa för att sedan lika snabbt hitta ett bord för två. Med ens började jag hugga in på min taco med mild sås.

” Åh jag vill inte lämna dig här i Los Angeles.” sa Emelie när hon tuggat klart det hon hade i munnen.

” Synd att lovet är över, verkligen synd.” svarade jag och torkade bort sås som satt sig i vänstra mungipan med en vit servett.

” Jag fattar fortfarande inte att du har sån tur att du så kallat ”slipper” skolan i en termin! Eller ja, arbete får du ju ta med dig och prestationen mäts på scenen men jag tycker ändå att du har tur.” utbrast hon.

” Men jag kommer inte träffa min familj och vänner på ett år.” var jag snabb med att tillägga.

” Ja det är ju klart.. men det är en bra start på din karriär, att ha fått jobba med självaste Justin Bieber! Om jag ska vara ärlig så hade jag en liten kändiscrush på honom innan, så det är ganska stort för mig att min bästavän från lilla Lund kommer jobba med just Justin.” små fnissningar lämnade hennes strupe medans jag skrattade.

” Du kunde ju sagt det till honom?” sa jag, fortfarande skrattandes.

” Nej, det var ju ett tag sedan.. men han ärnsjukt snygg, du kan inte säga något annat.”

”Hahah, okejdå, ja han är väll snygg då..” svarade jag och hon himlade med ögonen. Jag log roat och åt upp det sista utav min taco.

Vi hade nu lämnat Taco Bell och var inne på forever 21. Jag bokstavligen älskar deras kläder. Allt är så himla fint! Jag fick med mig en vit stickad långärmad tröja, ett par tighta skinnjeans med låg midja och nya strumpor i basic färger. Emelie köpte tre V ringade T-shirtar i olika färger, en mörkblå, en vit och en mörkgrön. Vi fortsatte sen vidare till Victorias Secret. Vartenda gång jag stiger in genom dörrarna till butiken känns det som om jag skickas till ett rosa fluffigt land med underbara dofter. Jag plockade på mig lite underkläder eftersom jag snart åker och då är det bra att vara förberedd. Det blev tre olika bhar och fem par trosor. Jag köpte även mango temptation i både body mist och body lotion, då jag inte varit säker på om jag skulle köpa den eller inte förut. Även Emelie fick med sig lite underkläder och några body mists. Vårat nästa stopp blev The Body Shop. Där blev det en mango doftande body butter för mig.

Klockan närmade sig nu halv fem och vi satt i bilen på väg till flygplatsen.  Mina fötter värkte en aning i Conversen, men  det som värkte mest var att jag nu skulle säga hejdå, igen. Jag har alltid lika svårt för det, varenda gång. Bilresan var förövrigt tyst, inge av oss sa någonting, det var bara.. tyst, men en behaglig tystnad. LAX uppenbarades för mina ögon och jag svängde in på den enorma parkeringen. Vi hoppade ut och jag hjälpte Emelie med att rulla en väska efter att vi pressat ner det hon köpt idag i den. Hon gick till incheckningen och efter det var det dags. Vi stod och kramades i säkert fem minuter utan att säga ett ljud. Sakta lossade vi taget om varandra och jag vågade öppna munnen.

” Då var det dags..” en tår rann ner för min högra kind, varför var jag så känslig för? Åh.

” Nej gumman, gråt inte.” lugnade hon mig med och torkade bort tåren med tummen. Jag log mot henne, som nu också hade fått tårar i ögonen.

” Jag kommer sakna dig, Emelie.” sa jag då.

” Jag kommer att sakna dig med, mer än du tror.” svarade hon och omfamnade mig igen.

” Jag har en sak till dig.” hon rotade i fickan innan hon drog upp handen stängd. ” Jag hittade detta och tänkte på dig. Jag vill att du minns mig, även om du nu träffar en massa andra så vill jag att du minns mig. För jag kommer att minnas dig.” sa hon då och öppnade upp handen där en guldkjedja med ett hjärta av guld hängde. Nu grät jag, på riktigt.

” Du får det att låta som om vi inte kommer träffas någonsin igen Emelie! Jag kommer aldrig någonsin glömma dig, det vet du.” sa jag och tog upp halsbandet med långfingret och pekfingret medans jag smekte hjärtat med tummen. ” Det är så fint..” fortsatte jag sen.

” Haha, ja men vi träffas ju i april. Kul att du gillar det, jag skaffade nämligen ett likadant till mig.” svarade hon och fiskade upp ett till likadant halsband ur fickan. Jag log.

” Ska jag hjälpa dig?” undrade hon.

” Ja tack.” svarade jag och vände mig om. Jag gav henne halsbandet på varsin sida om halsen och drog undan håret så att hon kunde knäppa det. Vi utförde samma sak fast på henne. Det var nu dags att verkligen säga hejdå för de ropade ut att man kunde gå ombord på flyget Emelie skulle med nu. Vi kramade om varann och sen gick hon med raska steg bort från ingången, bort från Los Angeles.

Jag hade nu satt mig i bilen och var på väg hem. Det var fortfarande väldigt ljust ute då klockan bara var fem. Jag sträckte mig efter radioknappen men när jag skulle trycka på den ringde min mobil högljutt. Jag tog tag i den från andra sätet och namnet på skärmen förvånade mig lite, det var Scooter. Utan att tveka drog jag fingret över skärmen, satte iphonen vid örat och svarade.

” Natasha Lopez.”

” Hej Natasha, det är Scooter. Kan du komma till studion snabbt? Jag ringer Justin efter detta. Det har hänt något allvarligt.” oron steg inom mig, vad pratar han om?

” Okej, jag är där inom fem minuter.”

” Bra, då säger vi så. Ses där.”

” Ses.”

Nu! Här har ni det. Ett väldigt känslosamt kapitel. Jag har valt Miranda Kerr som Emelie, då jag tycker att hon är väldigt vacker och kan passa in som just Emelie. Förlåt för att det är några dagar sent, har varit förkyld och ganska trött så har inte kunnat skriva då.. Hoppas ni gillar det, har jobbat väldigt hårt med det och det ligger på närmare 4000 ord! Kommentera vad ni tycker!

Much Love//Emma!