- ✏ She Don't Like The Lights
She Don´t Like The Lights - 34!
” Vart ska ni då?” undrade Alfredo sömndrucket.
” Starbucks.” jag log som ett barn åt Justins svar medans Alfredo bara skakade på huvudet. Vi hann inte gå mer än utanför dörren innan jag stoppade oss.
” Jag är trött i benen, kan du inte snääälla bära mig?” frågade jag och la till hundvalpsögonen för säkerhets skull.
” Fine, hoppa upp.” han vände ryggen mot mig och jag tog i allt vad jag kunde för att komma upp.
” Du är bäst.”
” Jag vet, jag vet.”
Ur Justins perspektiv:
” Två latte och en stor chokladmuffins.” beställde jag när det var min tur i kassan och avfyrade ett leende till kassörskan. Jag såg hur hon fumlade lite med servetten hon skulle lägga muffinsen på. Hon placerade servetten sedan på en talrik då hon frågat om jag skulle äta här eller ta med. När hon även hade fyllt på kaffet i kaffemaskinen log hon och frågade,
” Blir det bra så?”
” Ja, tack.” svarade jag artigt och tog upp plånboken. Då dök det upp en man vid hennes sida och log mot mig.
” Inga problem, huset bjuder.” han log om inte större än kassörskan när han såg på mig.
” Nej jag insisterar.” sa jag snällt och sträckte fram tre tjugolappar. Jag lät henne behålla växeln och tog med mig allt till Natasha som satt och väntade i ett mer avlägset hörn där vi kunde få vara ifred. Jag undrade fortfarande om hon inte frös även om hon försäkrat mig minst tre gånger att hon inte gör det, hon hade ju ändå bara ett par shorts och en hoodie på sig. Kanske skulle hon fått ett par mjukisbyxor också? Fast jag vet att om hon hade velat ha det hade hon frågat om det, hon är inte riktigt den som inte vågar och den egenskapen gillar jag med henne.
” Tack, jag är skyldig dig en gentjänst!” utbrast hon när jag ställt muggen och muffinsen framför henne.
” Jag vet redan vad jag vill ha, babe.” sa jag och vickade på ögonbrynen. Hon tittade på mig och funderade förmodligen över vad det kunde vara innan hon kom på och slog till mig under bordet med sin fot. Jag måste erkänna att det kändes lite, men det får jag tåla.
” Herregud, här finns folk som kan höra oss Justin!” väste hon lågt.
” Hela världen kommer höra när det händer.” hon såg äcklat på mig men när hon kom på sig själv med att le slog hon händerna för huvudet efter att ha ställt ifrån sig muggen. Utan att ens så lite som ge mig en kommentar började hon hugga in på muffinsen. När hon kommit halvvägs såg hon på mig och svalde.
” Är du säker på att du inte vill ha? För jag vet inte om jag kommer orka hela.”
” Jag klarar dig, du ser ut att behöva den mer än jag. Lusten finns i dina ögon.” flinade jag.
” Justin!” utbrast hon.
” Vad? Jag pratade om muffinsen, inget annat.” sa jag och höll upp händerna i luften i en oskyldighets gest men kunde inte dölja mitt flin.
” Säkert..” muttrade hon med ett leende.
” Jag vet! Vi matar varandra!” utbrast hon. ” Vi delar på den..” hon pausade och delade den kvarstående muffinsbiten för att sedan ge en av de två delarna till mig. ” Kom med din arm.” jag gjorde lydigt som hon sa och hon satte sin arm mot min så att vi bildade ett kryss. Jag var med på noterna och nickade åt henne. ” 1, 2, 3.” räknade hon och gapade, fast min bit muffins hamnade inte i hennes mun, utan över hennes högra kind medans hon gjorde som man skulle helt ovetandes om min lilla överraskning. Jag började gapskratta åt henne som såg irriterad ut. Hon slog till mig löst på armen över bordet och började plocka ner de kakbitar som fortfarande satt kvar på hennes kind och inte hade ramlat ner för att äta dem. Hennes irritation gick över snabbt och snart skrattade hon med mig. Innan jag visste ordet av hade hon tagit stora smulor som inte fastnat och hamnat på bordet och sedan smetat ut det i min panna. Jag såg förbryllat på Natasha som vek sig av skratt i den lilla soffan som hon satt i. Jag gav med mig och skrattade lite åt det själv, det måste ha sett rätt roligt ut ändå.
” Ser man på, är det inte Justin Bieber vi har här?” hördes en röst vid mitt öra. Jag frös till is och irritationen jäste som ett bröd i en ugn inom mig. Natasha pendlade nervöst med blicken från personen jag minst i världen skulle vilja träffa och mig. Jag vände blicken och såg att hon stod böjd över mig med huvudet på sned mot mitt.
” Vad gör du här?” sa jag med stängda käkar.
” Jag hälsar på en vän här, Nelly om du minns henne?” jag bara stirrade på Selena som stod med ett nöjt leende på sina läppar och skiftade med blicken från mig till Natasha.
” Oj förlåt, Selena.” log hon och sträckte fram handen till Natasha.
” Natasha. Vi har träffats förut..” hon såg osäkert upp på Selena men skickade ändå iväg ett leende.
” Ja just det!” sa Selena som om det var något hon inte redan innan visste om.
” Sel, kommer du?” ropade Nelly, som jag träffat många gånger förut, vid utgången. Selena viftade med armen i ett tecken på att hon strax är klar.
” Jag måste gå nu, men det var trevligt att träffas.” nöjet är på din sida, tänkte jag för mig själv men endast nickade som svar.
” Och förresten..” hon satte två fingrar mot min panna och fortsatte, ” Så har du smulor i pannan.” med det sagt drog hon ihop fingrarna på min panna, stoppade in de smulor hon fått tag i i munnen och gick sin väg. Natasha såg försiktigt på mig som om hon inte vågade säga något för då skulle jag sprängas i tusen bitar utav raseri. Jag var förbannad, det kan jag inte neka, men inte tillräckligt för att inte kunna lugna ner mig. Efter två andetag var jag den första som pratade och bröt den tjocka tystnaden som man hade kunnat skära igenom med kniv.
Ur Natashas perspektiv:
” Hur var latten?” Justins oväntade uttalande fick mig att hoppa till där jag satt med händerna som höll ett krampaktigt tag runt kaffemuggen.
” Bra som vanligt.” han ville inte prata om det och det var helt okej, jag förstod honom. Men om det var någon jag inte förstod så var det Selena, hur i helvete kunde man bete sig sådär. Nu när jag tänker på det i efterhand blir jag arg, vilken vuxen människa gör så? Jo visst, Selena. Men jag har aldrig sett eller hört någon annan vara på det viset. Lite vett har man fan i kroppen än att man går fram till sitt ex och uppför sig sådär. Jag har absolut inget emot Selena, hon är säkert jättehärlig som vän men när det kommer till Justin är det annorlunda. Hon tror att hon äger honom, att hon äger världen. Hon trodde hon kunde bestämma över Justin. Det är inte okej i min värld. Hon började gå mig på nerverna vid detta laget. Lugna ner dig Natasha! När jag tänkt över det slöt jag ögonlocken i några sekunder för att sedan öppna dem och möta Justins blick. Jag försökte mig på att le men det blev mer stelt och såg förmodligen omänskligt ut så jag gav upp. allt jag ville var Justins bästa, men varför reagerar jag såhär? Detta är inte normalt. Aldrig att jag överreagerar över Noahs ex, en av mina barndomsvänner i Sverige, om de skulle komma fram och uppträda som Selena. Självklart hade jag blivit sur men denna obeskrivliga känsla hade aldrig uppstått. Jag skakade på huvudet och reste mig ur soffan.
” Ska vi gå?” frågade jag Justin som nu stirrade ner i bordet som var utav marmor. Han reste sig och nickade lätt innan vi sida vid sida lämnade Starbucks. Promenaden tillbaka till hotellet var ganska seg, ingen av oss sa något.
” Så.. Förlåt för det där med Selena.” sa Justin när vi stod utanför hans dörr.
” Det är lugnt, inte ditt fel.” svarade jag med ett leende. Han tog de få stegen som behövdes för att nå mig och slog plötsligt sina långa och beskyddande armar om mig. Jag krånglade snabbt upp mina armar och knöt mina händer bakom hans nacke.
” Är du okej?” frågade jag när vi lättat på taget runt varann men ändå behöll greppet. Justins händerförflyttade sig till min midja innan han svarade,
” Kunde varit bättre.” suckade han smått.
” Förstår det.” jag backade undan några små steg och Justin körde ner händerna i fickorna.
” Tack för latten bästie, du är min räddare i nöden.” han skrattade smått,
” Alltid.”
” God natt Justin.”
” God natt.” när han sagt det vände jag mig om och strosade iväg ner för gången och vidare mot Lilly som säkert fortfarande sov, ovetandes om vad som nyss hänt. Jag drog fötterna efter mig av trötthet. Det sägs att kaffe ska pigga upp men i mitt fall verkar det vara tvärt om. När jag kommit innanför dörren till rummet tog jag av skorna långsamt och gick direkt i sängs, imorgon skulle bli en lång dag och en trött och tjurig Natasha skulle inte hjälpa för någon.
Kapitel 34 guys! Oops, där kom Seena tillbaka in i bilden, känner mig lite bad ;) hahahah, ingen aning om vad jag babblar om just nu, extremt trött. Menmen, här är det! Kommentera!
Många pussar och kramar från eran Emma!
