Jag hörde hur Justin och Alfredo mittemot mig och Elysandra pratade livligt om hur de skulle spöa varandra i fifa efter vi ätit. Jag och Elysandra utbytte blickar när de började prata om spelarnas namn. Alfredo han inte avsluta sin mening innan han avbröt sig själv. Han knuffade till Justin i sidan och nickade mot fönstret bakom oss. Jag vände mig om för att se vad han syftade på när jag såg henne.

                                                                 Ur Justins perspektiv:

” Hej alla!” ett stort, brett leendekysste hennes ljusrosa läppar, just det leendet jag blivit bemött av i hela mitt liv. Det glädjegivande leendet, mammas leende. Jag reste mig från soffan och gick fram till henne för att ge henne en kram. Hon gav min kind en kyss och släppte mig sedan. Den klassiska iPhone signalen nådde mina hörgångar. Vi alla började treva i fickorna förutom Scooter som använder sig av en Blackberry och så har en annan signal. Till sist reste sig Natasha upp.

” Förlåt, men jag måste ta detta.” med snabba steg gick hon in i mitt rum där hon kunde få prata ostört.

Mamma och jag tryckte in oss i soffan mot fönsterena där Natasha suttit då Scooter tagit min plats. Jag såg på klockan som satt på min handled, den visade tio över ett. Jag sneglade över på mamma som kramade om Elysandra, precis som de brukar göra de få gånger de träffas.

Jag hade suttit och stirrat på dörren Natasha gick igenom för en kvart sedan i tio minuter nu.

” Någon som vet hur det är med Natasha?”  frågade mamma.

” Hur menar du?” var Fredo snabb med att undra.

” Hon har varit där ett tag nu. Jag går och kollar till henne, så att allt är okej.” med de orden sagda reste hon sig och öppnade sakta dörren och stängde den i samma långsamma fart. Jag suckade tyst för mig själv och knäppte fingrarna under bordet. De andra hade passat på att ta upp mobilerna nu när mamma gått iväg, då hon är väldigt strikt på just den kategorin. Hon anser att om man umgås så umgås man, och det är inte via mobiler. Med åren har hon förstås fått acceptera att man är tvungen att kolla angående jobb väldigt ofta, då det är samma situation som hon sitter i. Men för att få min mamma helnöjd ska man helst lämna mobilen hemma när man är med henne, även om det är nästintill omöjligt.

” Justin, jag tror du får komma..” mamma lät rädd. Jag gick till henne där hon stoppade mig och viskade.

” Hon ligger och skakar i fosterställning och jag får inte kontakt med henne, fungerar inte dina försök måste vi ringa efter hjälp.” utan att svara gick jag in, beredd på det värsta.

Utan att ens ha tittat åt hennes håll än stängde jag snabbt dörren och vände mig nu mot henne. Natasha låg, precis som mamma sa, i fosterställning med tårarna som inte verkade vilja sluta rinna ner för hennes kinder. Att se henne såhär gjorde ont, det gjorde ont varje gång något inte stämde med henne. För att inte skrämma henne för mycket då jag inte tror hon märkte mig eftersom hon låg med slutna ögonlock gick jag tyst fram och satte mig på huk vid sidan av sängen. Handen la jag på hennes axel.

” Hey, det är bara jag. Justin.” Natasha lät andetaget hon hållit inne pysa ut och hon tittade inte lika förskräckt på mig längre, men det fanns där i blicken fortfarande. Snabbt slängde jag ett öga på hennes mobil bredvid henne som börjat vibrera fenetiskt mot täcket. På skärmen lös ett nummer upp. Hennes snyftningar ökade när även hon sett vad det var, men hon rörde inte telefonen som bara fortsatte burra. 

” Hey Natasha, titta på mig.” på utsidan var jag lugn men på insidan var det raka motsatsen. Jag var rädd och orolig, vad kan ha hänt på dessa få minuter hon varit borta? Då slog det mig och var det mest självklara i världen, telefonsamtalet. Hon hade ju lämnat bordet för att svara i sin telefon, tänk så är det samma person som ringer henne igen? Hon såg på mig med sina rödsprängda ögon.

” Ska jag svara?” hon skakade svagt på huvudet, det var knappt så jag kunde urskilja det från skakningarna. Jag var tvungen till att göra något åt dem och det var nu. Jag släppte henne och gick runt på andra sidan sängen där jag satte mig precis bakom henne. Mina armar lyfte upp henne och jag lät henne falla in i min famn. Hon andades snabbt och hårt mot min bröstkorg. Jag bara satt där och gjorde praktiskt taget inget mer än höll om henne, men något i mig sa att det skulle räcka. Jag kunde se på henne att hon inte orkade uttala ett ord. Min handflata gjorde stora cirkelrörelser över hennes mage.

” Han..” hon stannade och jag såg hur hakan darrade när hennes mun var öppen.

” Vem? Vem är han?”

” F-farfa-r.” berättade hon stammande mellan snyftningarna.

” Vad är det med din farfar?” en rynka tog plats i min panna när jag tittade ner på henne och försökte lägga ihop pusslet som fortfarande saknade pusselbitar. Vad pratar hon om?

” Han.. Fick en- hjärtattack.” hon stirrade ut i tomma intet. Vad hade hon nyss sagt? En hjärtattack? Jag blev som stum, min strupe ville inte bilda några ljudvågor. Det kom som en chock. Men en sak jag fortfarande undrade över var vem det va som ringde. Mina armar spändes hårdare runt Natasha för att försäkra att jag fortfarande är här.

” Han har inte vaknat än..” sa hon plötsligt när snyftningarna avtagit.

” Jag slår vad om att de gör allt i sin makt.” svarade jag så lugnt jag förmådde. Hon vred sig från mig så att hon kunde se på mig.

” Du förstår inte..” pep hon och skakade på huvudet samtidigt, ” Jag har inte träffat honom på åtta år, åtta år Justin! Pappa har inte låtit mig göra det sen farmor dog, och den gången jag stötte på farfar för åtta år sedan var pappa också där.. de skulle göra något i Sverige minns jag. Efter det gjorde pappa möjligheterna mindre att ens kunna komma i närheten.” hon skrattade till humorlöst och fortsatte, ” Jag tror inte ens farfar vet att mitt frånvarande är pappas fel.” en tår rann sakta ner från hennes vänstra öga ner till hakan där den sen landade på täcket.

” Var är din farfar nu?” frågade jag istället för att ta upp något om hur dum hennes pappa verkade vara.

” Någon stans i Mexiko.” svarade hon.

” Var det din pappa som ringde innan?” nyfikenheten tog över och jag hatade mig själv för det.

” Förmodligen, mamma varnade mig från att svara ett enda nummer jag inte hade inlagt i kontaktlistan ifall jag inte ville prata med honom. Han hade ringt till mamma bara någon minut innan hon ringde mig och först frågat efter mig, sedan mitt nummer, och till sist berättat om farfar efter att hon tvingat ur honom vad han ville.” jag nickade två gånger och rullade in läpparna.

” Du vill inte blockera numret?”

” Nej, han är fortfarande min pappa. Eller, han är någon med samma DNA som jag. Pappa vet jag inte riktigt om jag kan kalla honom, men.. det är ju ändå hans ”roll”..” hon log nu på riktigt för första gången sedan jag steg in i rummet. Tyst la sig Natasha sig i min famn igen.

” Är det ditt val så är det. Men behöver du nå..” Nat hade på tre sekunder satt sig halvt upp och pressat pekfingret mjukt mot mina läppar. Helvete vad jag önskar att det var något annat hon pressade med.. Fan Justin!

” Jag vill bara sova, okej?” hon log smått.

” Okej, som du vill.” mina händer satte jag upp i en oskyldighets gest. Hon tog tag i min v ringade tshirt och drog ner mig i sängen utanpå täcket. Jag sträckte mig efter lampan och släckte i rummet. Natasha tog min högra hand i sin och kysste lätt min handrygg. Utan att säga ett ljud bara låg vi där. Jag förmodade att hon somnat när hennes andetag blivit djupa och jämna så även jag slöt ögonen.

” Tack Justin.” viskade hon plötsligt.

” Du vet att du inte behöver tacka.”

                                                                            ---

” Äntligen!” stönade Natasha och slängde sig utbredd i sängen. Mitt skratt ekade högt i hotellrummet som jag, Natasha och Lilly nu befann oss i. Jag hade följt Nat upp för att se till så hon verkligen mådde bättre än innan, att all inte bara var en fasad. Lilly satt redan i sängen när vi kom då bussen hon åkte i anlänt runt en halvtimme före vår.

” Jag lämnar er nu, vi ses om en timme för genrep.” de nickade båda och jag gick istället för att packa upp mina väskor.

                                           Ur Natashas perspektiv:

Jag flåsade som en häst när vi var klara. Min vänstra handrygg drog bort svetten i min panna och jag förbättrade knuten på min skjorta runt midjan innan benen förde mig bakom scenen i följd av de andra. Jag gick in i allrummet där alla våra väskor låg, Scooter skulle prata lite inför kvällen och sen skulle vi få förbereda oss i lugn och ro i två timmar tills vi skulle entra scenen igen. Jag satte mig rakt ner på golvet, vilket dumt nog var ett halvt rum ifrån min väska.

” Hey, Adam! Kan du kasta hit min vattenflaska som ligger i stora facket i den mörkbruna väskan?” ropade jag och fick genast Adams uppmärksamhet.

” Ja visst, vänta..” han öppnade väskan och drog upp flaskan full med vatten. Han nickade för bekräftelse och kastade den sedan genom luften. Men flaskan kom aldrig fram till mig, den krockade in i honom på halva vägen..

Kapitel 36 guys! Vet inte riktigt vad jag ska säga om detta kapitlet, hmm ;) Kommentera babes! Jag vill att ni kommenterar för att få mer insperiation, och ni var jätteduktiga på förra! Så,

3 + kommentarer till nästa

Puss!

” God natt.” när han sagt det vände jag mig om och strosade iväg ner för gången och vidare mot Lilly som säkert fortfarande sov, ovetandes om vad som nyss hänt. Jag drog fötterna efter mig av trötthet. Det sägs att kaffe ska pigga upp men i mitt fall verkar det vara tvärt om. När jag kommit innanför dörren till rummet tog jag av skorna långsamt och gick direkt i sängs, imorgon skulle bli en lång dag och en trött och tjurig Natasha skulle inte hjälpa för någon.              

                                                Ur Justins perspektiv:

Jag lämnade mobilskärmen med blicken när dörren in till mitt sovrum öppnades. När jag kunde skymta Fredo satte jag mig upp i sängen från min liggande ställning och slängde mobilen bredvid mig efter att ha låst skärmen.

” Hej.” sa jag uppmuntrande när han precis stängt bakom sig.

” Hej.” svarade Fredo i en utandning.

” Är dem tråkiga?” flinade jag.

” You don’t say? Jag har suttit där ute och plågats i en hel fucking timme genom att lyssna på babbel om naglar, vilken kille som är hetast, vilket läppstift som är inne och bla, bla, bla. Att de ens står ut med varandra är ett under.” jag skrattade åt honom, men samtidigt kunde jag känna lite medlidande. Bara genom tanken att lyssna på Natasha och Elysandras gafflande om vad jag- och Alfredo definierar som oviktigt får mig att vilja slå sönder något. Kanske inte bokstavligen, men vem vet?

” Då lärde du dig mycket?” han tittade surt på mig.

” För mycket.” genast skrattade jag igen, detta kanske ändå inte blir en så lång resa trots allt?

” Dude din baksmälla verkade ha gått över snabbt igår? Du drack mycket men klarade ändå att gå ut utan att visa smärta.” jag såg på honom och tänkte efter. Efter de två alvedonen jag fått så hade jag inte känt av någon huvudvärk alls, och inte heller någon annan värk. Att Alfredo frågar nu och inte igår förstår jag då han kom hem på eftermiddagen för att sova och inte för att prata med mig, han däremot hade en extrem baksmälla kan jag lova.

” Ja jag tror det, hade inga besvär under dagen, fast på kvällen så..”

” Så vad?” fortsatte Alfredo där jag slutat som en fråga.

” Du vet när jag och Natasha skulle gå till starbucks?”

” Jag har ett svagt minne av det, ja.” han såg nu oroligt på mig med den välkända rynkan i pannan.

” När vi satt i caféet så dök Sel upp.” han spärrade upp ögonen.

” Va? Vad fan gjorde hon i SLC?”

” Först undrade jag det med, men Nelly bor ju i Salt Lake City så hon hälsade på henne.” jag hann knappt avsluta meningen innan Alfredo började prata.

” Vilket sammanträffande att hon kommer hit när du besöker staden va?” sa han med sarkasm, ” Jag väljer oftast inte parti mellan mina vänner, men jag måste erkänna att hon var jävligt korkad som åkte dit när vi befann oss där.” fortsatte han. Detta kändes bra, att vi pratade bara vi två. Även om det bara var om mina ”ex problem”.

” Tack man.”

” Alltid bro.” vi gav varandra en kram innan han log och lämnade mig ensam igen. Jag suckade och plockade upp mobilen åter för att fortsätta med instagram scrollandet. Men när jag mindes att jag bara följer fyra accounts slog jag till mig själv mentalt och pressade ner den vita hemknappen. Till och med Twitter var ointressant. Jag bestämde mig till sist att knäppa en selfie och sedan lägga ner iphonen i fickan. Min rygg kolliderade med madrassen och jag pressade bakhuvudet mot kudden. Inte förrän jag slöt ögonen kom tröttheten krypandes. Sova, var vad jag behövde. Sova. Jag drog den simpla vita V-ringade tshirten över huvudet och la den på den ek färgade pallen i hörnet. Mina fingrar slöts runt korsberlocken i guld som hängde i guldkjedjan runt min hals. Jag smekte med tummen över den hala ytan och log. Med hjälp av vänsterhanden lyftes täcket tillräckligt för att min kropp skulle kunna krypa in och bli varm av det fodrade dunfenomenet. Mina ögonlock blev sakta tyngre och tyngre. Jag kände på mig att jag snart skulle falla in i en djup sömn.

” Hej, där är du j..” rösten som alltid befann sig i mitt huvud tillhörande Natasha avbröts. Jag lyfte trött på huvudet och såg på henne.

” Gud, förlåt! Väckte jag dig? Jag visste inte att du sov.”

” Nej nej, det gör inget. Kom in, jag sov inte.” sa jag och stoppade henne från att lämna mig i ensamheten igen. Hon avfyrade ett litet leende samtidigt som hon åter igen mumlade ett svagt ’förlåt..’. hon såg sig runt i rummet men landade sedan på mig. Jag flyttade min kropp längre in i sängen och höll åter igen upp täcket. Hon satte sig först på kanten men gav sig sedan och la sig med ryggen mot mig. Genast så omslöts jag av värmen från hennes kropp. Mina armbågar tryckte ner madrassen ytterliggare när jag lutade mig mot Natashass öra.

” Jag vet att du är trött.” hon stannade upp i sin andning i någon sekund innan hon vände sitt huvud mot mitt.

” Mh, du med sleepyhead.” jag log och flyttade mig närmre hennes ansikte.

” Ska vi sova?” mina läppar snuddade vid hennes för varje ord jag uttalade.

” Varför inte.” hon sträckte på halsen och innan jag han reagera hade hon gett mig en puss på läpparna, en fucking puss Justin!

                                                     Ur Natashas perspektiv:

Jag damp ner i sängen och stirrade in i väggen. Vad hade jag gjort? Detta var andra gången jag pussade honom. Det var ingen kyss så det borde vara okej, eller? Vi låg helt tysta, eller nu när jag tänker efter så var det bara jag som låg. Justin var fortfarande i samma position som jag lämnat honom vid. Skulle jag säga något? Skulle jag berätta sanningen att pussen egentligen skulle suttit på hans kind men att läpparna var för distraherande? Nej, nej, nej, nej. Men varför kändes det så bra? Varför ville jag bara ha mer och mer? Detta är så fel, så fel. Jag knep igen ögonen hårt och önskade att den ilande känslan bara var en alldeles för bra dröm, men jag hade som vanligt fel. Justin hade nu även han lagt sig ner tätt bakom mig. Jag lotsades sova när han började röra sig bakom mig. Jag kände brännande blickar på min kind som låg där i en halv minut innan Justin pressade läpparna mjukt mot min kind och viskade ’god natt Nat’ mot mitt kindäpple. Som tur är tror jag inte att Justin hann tyda den ljusröda nyansen som tog plats över mitt ansikte. Jag svalde det och föll genast i en djup sömn med Justins armar tryggt runt min kropp.

                                                                            ---

” Sex bitar nuggets med sötsur sås, en liten pommes och en mellan cola.” efter en nick upprepade Justin det jag sa till drive-in personalen på MacDonalds. De andra hade redan fått sina beställningar sagda så Scooter som för en timme sedan stigit på våran buss gick ut och ställde sig i bil kön. Det såg lite märkligt ut, och jag slår vad om att när han fått våran mat visste hela parkeringen vem han var.

” En nuggets meny.” sa Scooter glatt när han ställde maten framför mig på bordet för fyra i bussen. Det vattnades i munnen när doften nådde min näsa, jag kunde knappt bärga mig.

” Tack.” jag doppade en nugget i såsen och stoppade sedan in den i munnen. Att något så ohälsosamt kan vara så oemotståndligt förstår jag inte. Mina fingrar drog av pappret från sugröret, tryckte ner det i läsken och förde sedan sugröret mot min mun. Jag hörde hur Justin och Alfredo mittemot mig och Elysandra pratade livligt om hur de skulle spöa varandra i fifa efter vi ätit. Jag och Elysandra utbytte blickar när de började prata om spelarnas namn. Alfredo han inte avsluta sin mening innan han avbröt sig själv. Han knuffade till Justin i sidan och nickade mot fönstret bakom oss. Jag vände mig om för att se vad han syftade på när jag såg henne.

Kapitel 35! Jag vet att det är jättesent och är ledsen för det men skolan har varit tuff nu, haft fyra planerade prov denna vecka.. hoppas ni förstår min situation. Sen är det så att jag inte är hemma alls under sportlovet så kan inte lova något, men ska försöka få upp minst ett kapitel.

Fråga: Vad ska ni göra under sportlovet?

Mitt svar: Jag ska åka skidor!

Pussar och kramar från mig!

” Vart ska ni då?” undrade Alfredo sömndrucket.

” Starbucks.” jag log som ett barn åt Justins svar medans Alfredo bara skakade på huvudet. Vi hann inte gå mer än utanför dörren innan jag stoppade oss.

” Jag är trött i benen, kan du inte snääälla bära mig?” frågade jag och la till hundvalpsögonen för säkerhets skull.

” Fine, hoppa upp.” han vände ryggen mot mig och jag tog i allt vad jag kunde för att komma upp.

” Du är bäst.”

” Jag vet, jag vet.”                     

                                                      Ur Justins perspektiv:

” Två latte och en stor chokladmuffins.” beställde jag när det var min tur i kassan och avfyrade ett leende till kassörskan. Jag såg hur hon fumlade lite med servetten hon skulle lägga muffinsen på. Hon placerade servetten sedan på en talrik då hon frågat om jag skulle äta här eller ta med. När hon även hade fyllt på kaffet i kaffemaskinen log hon och frågade,

” Blir det bra så?”

” Ja, tack.” svarade jag artigt och tog upp plånboken. Då dök det upp en man vid hennes sida och log mot mig.

” Inga problem, huset bjuder.” han log om inte större än kassörskan när han såg på mig.

” Nej jag insisterar.” sa jag snällt och sträckte fram tre tjugolappar. Jag lät henne behålla växeln och tog med mig allt till Natasha som satt och väntade i ett mer avlägset hörn där vi kunde få vara ifred. Jag undrade fortfarande om hon inte frös även om hon försäkrat mig minst tre gånger att hon inte gör det, hon hade ju ändå bara ett par shorts och en hoodie på sig. Kanske skulle hon fått ett par mjukisbyxor också? Fast jag vet att om hon hade velat ha det hade hon frågat om det, hon är inte riktigt den som inte vågar och den egenskapen gillar jag med henne. 

” Tack, jag är skyldig dig en gentjänst!” utbrast hon när jag ställt muggen och muffinsen framför henne.

” Jag vet redan vad jag vill ha, babe.” sa jag och vickade på ögonbrynen. Hon tittade på mig och funderade förmodligen över vad det kunde vara innan hon kom på och slog till mig under bordet med sin fot. Jag måste erkänna att det kändes lite, men det får jag tåla.

” Herregud, här finns folk som kan höra oss Justin!” väste hon lågt.

” Hela världen kommer höra när det händer.” hon såg äcklat på mig men när hon kom på sig själv med att le slog hon händerna för huvudet efter att ha ställt ifrån sig muggen. Utan att ens så lite som ge mig en kommentar började hon hugga in på muffinsen. När hon kommit halvvägs såg hon på mig och svalde.

” Är du säker på att du inte vill ha? För jag vet inte om jag kommer orka hela.”

” Jag klarar dig, du ser ut att behöva den mer än jag. Lusten finns i dina ögon.” flinade jag.

” Justin!” utbrast hon.

” Vad? Jag pratade om muffinsen, inget annat.” sa jag och höll upp händerna i luften i en oskyldighets gest men kunde inte dölja mitt flin.

” Säkert..” muttrade hon med ett leende.

” Jag vet! Vi matar varandra!” utbrast hon. ” Vi delar på den..” hon pausade och delade den kvarstående muffinsbiten för att sedan ge en av de två delarna till mig. ” Kom med din arm.” jag gjorde lydigt som hon sa och hon satte sin arm mot min så att vi bildade ett kryss. Jag var med på noterna och nickade åt henne. ” 1, 2, 3.” räknade hon och gapade, fast min bit muffins hamnade inte i hennes mun, utan över hennes högra kind medans hon gjorde som man skulle helt ovetandes om min lilla överraskning. Jag började gapskratta åt henne som såg irriterad ut. Hon slog till mig löst på armen över bordet och började plocka ner de kakbitar som fortfarande satt kvar på hennes kind och inte hade ramlat ner för att äta dem. Hennes irritation gick över snabbt och snart skrattade hon med mig. Innan jag visste ordet av hade hon tagit stora smulor som inte fastnat och hamnat på bordet och sedan smetat ut det i min panna. Jag såg förbryllat på Natasha som vek sig av skratt i den lilla soffan som hon satt i. Jag gav med mig och skrattade lite åt det själv, det måste ha sett rätt roligt ut ändå.

” Ser man på, är det inte Justin Bieber vi har här?” hördes en röst vid mitt öra. Jag frös till is och irritationen jäste som ett bröd i en ugn inom mig. Natasha pendlade nervöst med blicken från personen jag minst i världen skulle vilja träffa och mig. Jag vände blicken och såg att hon stod böjd över mig med huvudet på sned mot mitt.

” Vad gör du här?” sa jag med stängda käkar.

 ” Jag hälsar på en vän här, Nelly om du minns henne?” jag bara stirrade på Selena som stod med ett nöjt leende på sina läppar och skiftade med blicken från mig till Natasha.

” Oj förlåt, Selena.” log hon och sträckte fram handen till Natasha.

” Natasha. Vi har träffats förut..” hon såg osäkert upp på Selena men skickade ändå iväg ett leende.

” Ja just det!” sa Selena som om det var något hon inte redan innan visste om.

” Sel, kommer du?” ropade Nelly, som jag träffat många gånger förut, vid utgången. Selena viftade med armen i ett tecken på att hon strax är klar.

” Jag måste gå nu, men det var trevligt att träffas.” nöjet är på din sida, tänkte jag för mig själv men endast nickade som svar.

” Och förresten..” hon satte två fingrar mot min panna och fortsatte, ” Så har du smulor i pannan.” med det sagt drog hon ihop fingrarna på min panna, stoppade in de smulor hon fått tag i i munnen och gick sin väg. Natasha såg försiktigt på mig som om hon inte vågade säga något för då skulle jag sprängas i tusen bitar utav raseri. Jag var förbannad, det kan jag inte neka, men inte tillräckligt för att inte kunna lugna ner mig. Efter två andetag var jag den första som pratade och bröt den tjocka tystnaden som man hade kunnat skära igenom med kniv.

                                                          Ur Natashas perspektiv:

” Hur var latten?” Justins oväntade uttalande fick mig att hoppa till där jag satt med händerna som höll ett krampaktigt tag runt kaffemuggen.

” Bra som vanligt.” han ville inte prata om det och det var helt okej, jag förstod honom. Men om det var någon jag inte förstod så var det Selena, hur i helvete kunde man bete sig sådär. Nu när jag tänker på det i efterhand blir jag arg, vilken vuxen människa gör så? Jo visst, Selena. Men jag har aldrig sett eller hört någon annan vara på det viset. Lite vett har man fan i kroppen än att man går fram till sitt ex och uppför sig sådär. Jag har absolut inget emot Selena, hon är säkert jättehärlig som vän men när det kommer till Justin är det annorlunda. Hon tror att hon äger honom, att hon äger världen. Hon trodde hon kunde bestämma över Justin. Det är inte okej i min värld. Hon började gå mig på nerverna vid detta laget. Lugna ner dig Natasha! När jag tänkt över det slöt jag ögonlocken i några sekunder för att sedan öppna dem och möta Justins blick. Jag försökte mig på att le men det blev mer stelt och såg förmodligen omänskligt ut så jag gav upp. allt jag ville var Justins bästa, men varför reagerar jag såhär? Detta är inte normalt. Aldrig att jag överreagerar över Noahs ex, en av mina barndomsvänner i Sverige, om de skulle komma fram och uppträda som Selena. Självklart hade jag blivit sur men denna obeskrivliga känsla hade aldrig uppstått. Jag skakade på huvudet och reste mig ur soffan.

” Ska vi gå?” frågade jag Justin som nu stirrade ner i bordet som var utav marmor. Han reste sig och nickade lätt innan vi sida vid sida lämnade Starbucks. Promenaden tillbaka till hotellet var ganska seg, ingen av oss sa något.

” Så.. Förlåt för det där med Selena.” sa Justin när vi stod utanför hans dörr.

” Det är lugnt, inte ditt fel.” svarade jag med ett leende. Han tog de få stegen som behövdes för att nå mig och slog plötsligt sina långa och beskyddande armar om mig. Jag krånglade snabbt upp mina armar och knöt mina händer bakom hans nacke.

” Är du okej?” frågade jag när vi lättat på taget runt varann men ändå behöll greppet. Justins händerförflyttade sig till min midja innan han svarade,

” Kunde varit bättre.” suckade han smått.

” Förstår det.” jag backade undan några små steg och Justin körde ner händerna i fickorna.

” Tack för latten bästie, du är min räddare i nöden.” han skrattade smått,

” Alltid.”

” God natt Justin.”

” God natt.” när han sagt det vände jag mig om och strosade iväg ner för gången och vidare mot Lilly som säkert fortfarande sov, ovetandes om vad som nyss hänt. Jag drog fötterna efter mig av trötthet. Det sägs att kaffe ska pigga upp men i mitt fall verkar det vara tvärt om. När jag kommit innanför dörren till rummet tog jag av skorna långsamt och gick direkt i sängs, imorgon skulle bli en lång dag och en trött och tjurig Natasha skulle inte hjälpa för någon.

Kapitel 34 guys! Oops, där kom Seena tillbaka in i bilden, känner mig lite bad ;) hahahah, ingen aning om vad jag babblar om just nu, extremt trött. Menmen, här är det! Kommentera!

Många pussar och kramar från eran Emma!