Jdbstoory.blogg.se

 

 

Jag hörde hur Justin och Alfredo mittemot mig och Elysandra pratade livligt om hur de skulle spöa varandra i fifa efter vi ätit. Jag och Elysandra utbytte blickar när de började prata om spelarnas namn. Alfredo han inte avsluta sin mening innan han avbröt sig själv. Han knuffade till Justin i sidan och nickade mot fönstret bakom oss. Jag vände mig om för att se vad han syftade på när jag såg henne.

                                                                 Ur Justins perspektiv:

” Hej alla!” ett stort, brett leendekysste hennes ljusrosa läppar, just det leendet jag blivit bemött av i hela mitt liv. Det glädjegivande leendet, mammas leende. Jag reste mig från soffan och gick fram till henne för att ge henne en kram. Hon gav min kind en kyss och släppte mig sedan. Den klassiska iPhone signalen nådde mina hörgångar. Vi alla började treva i fickorna förutom Scooter som använder sig av en Blackberry och så har en annan signal. Till sist reste sig Natasha upp.

” Förlåt, men jag måste ta detta.” med snabba steg gick hon in i mitt rum där hon kunde få prata ostört.

Mamma och jag tryckte in oss i soffan mot fönsterena där Natasha suttit då Scooter tagit min plats. Jag såg på klockan som satt på min handled, den visade tio över ett. Jag sneglade över på mamma som kramade om Elysandra, precis som de brukar göra de få gånger de träffas.

Jag hade suttit och stirrat på dörren Natasha gick igenom för en kvart sedan i tio minuter nu.

” Någon som vet hur det är med Natasha?”  frågade mamma.

” Hur menar du?” var Fredo snabb med att undra.

” Hon har varit där ett tag nu. Jag går och kollar till henne, så att allt är okej.” med de orden sagda reste hon sig och öppnade sakta dörren och stängde den i samma långsamma fart. Jag suckade tyst för mig själv och knäppte fingrarna under bordet. De andra hade passat på att ta upp mobilerna nu när mamma gått iväg, då hon är väldigt strikt på just den kategorin. Hon anser att om man umgås så umgås man, och det är inte via mobiler. Med åren har hon förstås fått acceptera att man är tvungen att kolla angående jobb väldigt ofta, då det är samma situation som hon sitter i. Men för att få min mamma helnöjd ska man helst lämna mobilen hemma när man är med henne, även om det är nästintill omöjligt.

” Justin, jag tror du får komma..” mamma lät rädd. Jag gick till henne där hon stoppade mig och viskade.

” Hon ligger och skakar i fosterställning och jag får inte kontakt med henne, fungerar inte dina försök måste vi ringa efter hjälp.” utan att svara gick jag in, beredd på det värsta.

Utan att ens ha tittat åt hennes håll än stängde jag snabbt dörren och vände mig nu mot henne. Natasha låg, precis som mamma sa, i fosterställning med tårarna som inte verkade vilja sluta rinna ner för hennes kinder. Att se henne såhär gjorde ont, det gjorde ont varje gång något inte stämde med henne. För att inte skrämma henne för mycket då jag inte tror hon märkte mig eftersom hon låg med slutna ögonlock gick jag tyst fram och satte mig på huk vid sidan av sängen. Handen la jag på hennes axel.

” Hey, det är bara jag. Justin.” Natasha lät andetaget hon hållit inne pysa ut och hon tittade inte lika förskräckt på mig längre, men det fanns där i blicken fortfarande. Snabbt slängde jag ett öga på hennes mobil bredvid henne som börjat vibrera fenetiskt mot täcket. På skärmen lös ett nummer upp. Hennes snyftningar ökade när även hon sett vad det var, men hon rörde inte telefonen som bara fortsatte burra. 

” Hey Natasha, titta på mig.” på utsidan var jag lugn men på insidan var det raka motsatsen. Jag var rädd och orolig, vad kan ha hänt på dessa få minuter hon varit borta? Då slog det mig och var det mest självklara i världen, telefonsamtalet. Hon hade ju lämnat bordet för att svara i sin telefon, tänk så är det samma person som ringer henne igen? Hon såg på mig med sina rödsprängda ögon.

” Ska jag svara?” hon skakade svagt på huvudet, det var knappt så jag kunde urskilja det från skakningarna. Jag var tvungen till att göra något åt dem och det var nu. Jag släppte henne och gick runt på andra sidan sängen där jag satte mig precis bakom henne. Mina armar lyfte upp henne och jag lät henne falla in i min famn. Hon andades snabbt och hårt mot min bröstkorg. Jag bara satt där och gjorde praktiskt taget inget mer än höll om henne, men något i mig sa att det skulle räcka. Jag kunde se på henne att hon inte orkade uttala ett ord. Min handflata gjorde stora cirkelrörelser över hennes mage.

” Han..” hon stannade och jag såg hur hakan darrade när hennes mun var öppen.

” Vem? Vem är han?”

” F-farfa-r.” berättade hon stammande mellan snyftningarna.

” Vad är det med din farfar?” en rynka tog plats i min panna när jag tittade ner på henne och försökte lägga ihop pusslet som fortfarande saknade pusselbitar. Vad pratar hon om?

” Han.. Fick en- hjärtattack.” hon stirrade ut i tomma intet. Vad hade hon nyss sagt? En hjärtattack? Jag blev som stum, min strupe ville inte bilda några ljudvågor. Det kom som en chock. Men en sak jag fortfarande undrade över var vem det va som ringde. Mina armar spändes hårdare runt Natasha för att försäkra att jag fortfarande är här.

” Han har inte vaknat än..” sa hon plötsligt när snyftningarna avtagit.

” Jag slår vad om att de gör allt i sin makt.” svarade jag så lugnt jag förmådde. Hon vred sig från mig så att hon kunde se på mig.

” Du förstår inte..” pep hon och skakade på huvudet samtidigt, ” Jag har inte träffat honom på åtta år, åtta år Justin! Pappa har inte låtit mig göra det sen farmor dog, och den gången jag stötte på farfar för åtta år sedan var pappa också där.. de skulle göra något i Sverige minns jag. Efter det gjorde pappa möjligheterna mindre att ens kunna komma i närheten.” hon skrattade till humorlöst och fortsatte, ” Jag tror inte ens farfar vet att mitt frånvarande är pappas fel.” en tår rann sakta ner från hennes vänstra öga ner till hakan där den sen landade på täcket.

” Var är din farfar nu?” frågade jag istället för att ta upp något om hur dum hennes pappa verkade vara.

” Någon stans i Mexiko.” svarade hon.

” Var det din pappa som ringde innan?” nyfikenheten tog över och jag hatade mig själv för det.

” Förmodligen, mamma varnade mig från att svara ett enda nummer jag inte hade inlagt i kontaktlistan ifall jag inte ville prata med honom. Han hade ringt till mamma bara någon minut innan hon ringde mig och först frågat efter mig, sedan mitt nummer, och till sist berättat om farfar efter att hon tvingat ur honom vad han ville.” jag nickade två gånger och rullade in läpparna.

” Du vill inte blockera numret?”

” Nej, han är fortfarande min pappa. Eller, han är någon med samma DNA som jag. Pappa vet jag inte riktigt om jag kan kalla honom, men.. det är ju ändå hans ”roll”..” hon log nu på riktigt för första gången sedan jag steg in i rummet. Tyst la sig Natasha sig i min famn igen.

” Är det ditt val så är det. Men behöver du nå..” Nat hade på tre sekunder satt sig halvt upp och pressat pekfingret mjukt mot mina läppar. Helvete vad jag önskar att det var något annat hon pressade med.. Fan Justin!

” Jag vill bara sova, okej?” hon log smått.

” Okej, som du vill.” mina händer satte jag upp i en oskyldighets gest. Hon tog tag i min v ringade tshirt och drog ner mig i sängen utanpå täcket. Jag sträckte mig efter lampan och släckte i rummet. Natasha tog min högra hand i sin och kysste lätt min handrygg. Utan att säga ett ljud bara låg vi där. Jag förmodade att hon somnat när hennes andetag blivit djupa och jämna så även jag slöt ögonen.

” Tack Justin.” viskade hon plötsligt.

” Du vet att du inte behöver tacka.”

                                                                            ---

” Äntligen!” stönade Natasha och slängde sig utbredd i sängen. Mitt skratt ekade högt i hotellrummet som jag, Natasha och Lilly nu befann oss i. Jag hade följt Nat upp för att se till så hon verkligen mådde bättre än innan, att all inte bara var en fasad. Lilly satt redan i sängen när vi kom då bussen hon åkte i anlänt runt en halvtimme före vår.

” Jag lämnar er nu, vi ses om en timme för genrep.” de nickade båda och jag gick istället för att packa upp mina väskor.

                                           Ur Natashas perspektiv:

Jag flåsade som en häst när vi var klara. Min vänstra handrygg drog bort svetten i min panna och jag förbättrade knuten på min skjorta runt midjan innan benen förde mig bakom scenen i följd av de andra. Jag gick in i allrummet där alla våra väskor låg, Scooter skulle prata lite inför kvällen och sen skulle vi få förbereda oss i lugn och ro i två timmar tills vi skulle entra scenen igen. Jag satte mig rakt ner på golvet, vilket dumt nog var ett halvt rum ifrån min väska.

” Hey, Adam! Kan du kasta hit min vattenflaska som ligger i stora facket i den mörkbruna väskan?” ropade jag och fick genast Adams uppmärksamhet.

” Ja visst, vänta..” han öppnade väskan och drog upp flaskan full med vatten. Han nickade för bekräftelse och kastade den sedan genom luften. Men flaskan kom aldrig fram till mig, den krockade in i honom på halva vägen..

Kapitel 36 guys! Vet inte riktigt vad jag ska säga om detta kapitlet, hmm ;) Kommentera babes! Jag vill att ni kommenterar för att få mer insperiation, och ni var jätteduktiga på förra! Så,

3 + kommentarer till nästa

Puss!