Jdbstoory.blogg.se

Jag gav klartecken såsom de andra och vi begav oss ut i det enorma folkhavet med vakter runt oss. Men då såg jag något som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag och mig att stanna. Var det inte meningen att jag skulle bli glad nu?

Jag kunde svära på att det var han. Jag hade sett honom. Allt var så likt, de blåa isisarna som i en mikrosekund mött mina innan de vändes bort, eller de markerade ljusrosa läpparna. Jag var honom upp i dagen. Men varför sprang jag inte till honom, varför vägrade mina fötter röra på sig? Kanske för att jag inte visste vad jag skulle säga. Han hade lämnat mig, lämnat oss. Sveket fanns fortfarande kvar, hur kunde han? Besvikelsen som funnits innan hade nu övergått till ilska. Hur fan kunde han ens tänka sig att komma hit? Jag ville inte ha honom i mitt liv, inte idag och inte heller imorgon. Jag hade lidit i flera år på grund av honom, på grund av min egen pappa.

Miranda dök upp i mitt synfält så att mina ögon avbröt stirrandet och hamnade på henne. Hon hade en rynka mellan de välplockade ögonbrynen och såg oroligt på mig.

” Mår du bra?”

” Ja, jag mår fint.” hon nickade och jag började leta med blicken efter pappa igen, men han var som bortblåst. Tårarna trängde sig på men jag hindrade dem från att komma upp till ytan. Inte här, inte nu. Jag nickade till Kenny som tittade sökandes på mig och började gå. Jag hade gjort så alla fått stanna, men endast Miranda och Kenny hade märkt att det var jag som orsakat det plötsliga stoppet. När vi börjat gå genom havet av människor ökade kamerablixtarna drastiskt. Min högra hand for upp så att tummen vilade mot pannan och jag täckte ansiktet. Folk pressade nu från alla håll och kanter, vakterna fick svårt att hålla ihop ringen de bildat som ett skyddande skal kring oss. Fansen skrek hysteriskt efter Justin och sträckte sig efter honom, alla ville ha en bit av Biebs’. Men trots det var Justin hel lugn. Han strosade i lugn takt som om detta var en bagatell. Fast det är ju klart, detta var inte första gången för honom, närmre tusende gången så han är förmodligen van. Men jag fann det hela skrämmande, rent ut sagt sjukt. För mig var detta första gången så många attackera mig på en gång, eller ja, Justin. Killen hade inget privatliv, men jag visste att han älskade det. Han älskade att ha det som det är nu, han älskade fansen och hade förmodligen inget emot att dem var här idag. Han var snarare glad över det. Trots att vi nu tagit oss igenom den skrikande högen av tonårstjejer kunde jag inte tänka på något annat än pappa. Jag var så nära på att bryta ihop mitt framför mina kollegor, men hindrade mig själv varje gång. Skulle jag någonsin kunna träffa honom igen? Jag tvivlade starkt på det. Men han har sig själv att skylla, trodde han för en sekund att jag skulle tolerera vad han gjort så hade han fel, han var inte längre min pappa.

                                           Ur Justins perspektiv:

Långsamt öppnade jag ögonen och lät ljuset som irriterat mig en längre stund sippra in.

” Bro, hur långt är det kvar?” frågade jag Alfredo som satt bredvid mig med mobilen i handen. Han lyfte blicken och såg på mig.

” Vi är ungefär halvvägs.” svarade han. Och som vanligt hade jag sovit bort halva restiden, inte för att denna var längre än en timma. Jag suckade och slängde bak huvudet mot nackstödet där jag satt i en av de bekväma fåtöljerna långt fram i jetplanet. Jag kommer oftast åka flygplan till och från platser, men i vissa fall använda en av turné bussarna. När jag tittade på klockan var den bara tolv, vi hade lyft halv. Jag kom då på att jag inte sett Natasha sen i bilen innan vi anlände till flygplatsen av någon anledning. Jag brukar alltid märka henne, men när jag blickade efter henne innan planet skulle lyfta kunde jag inte finna henne någon stans. Istället för Natasha hade jag satt mig bredvid Alfredo. soffgruppen bestående av fyra fåtöljer och en soffa satt killarna, och tjejerna satt i en liknande grupp längre bort i planet. Jag reste mig och gick till tjejerna. De hälsade glatt när jag uppenbarades, alla utom en. Natasha satt i soffan med benen i skräddarställning på sidan och tittade ut genom fönstret med musik i öronen.

” Vad är det med henne?” frågade jag Elysandra förvånat medan de andra fortsatte att prata.

” Jag vet inte, hon har varit lika frånvarande under hela resan.” svarade hon och ryckte på axlarna. Jag nickade och gick runt om fåtöljerna för att sätta mig på den lediga platsen bredvid Natasha, som fortfarande inte märkt mig. Elysandra satte sig in i de andras samtal och ingen hade någon fokus på mig eller Nat.

” Hey, Nat? Hur är läget?” hon flyttade blicken från fönstret till mig samtidigt som hon tog ut en av pluggarna.

” Va?” frågade hon då musiken överröstat mig innan.

” Hur mår du Natasha? Du verkar inte närvarande precis.” när jag uttalat de sista orden såg jag hur hennes ögon vattnades. Genast tog jag hennes hand och drog upp henne ur soffan. Jag gick raskt med henne efter mig till Alfredo.

” Kan du?..”

” Ja visst.” sa han då han fattat vinken och gick iväg. Jag slog av spärren på fåtöljerna och snurrade dem så att ryggarna var mot de andra innan jag aktiverade spärren igen. Natasha slog sig ner i den längst bort och lät nu tårarna rinna ner.

” Jag borde verkligen inte.. Nej..” sa hon tyst.

” Du borde inte vad?” jag satte mig ner i den kvarstående lediga fåtöljen och vred mig mot henne.

” Jag borde inte störa dig med m-”, jag avbröt Natasha bestämt, ” Det borde du visst.” hon granskade mig noggrant innan hon tillslut nickade.

” Vi tar detta sen när vi kan prata ostört, okej?” frågade jag snällt.

” Ja, gissar på att det blir bäst så. Men kan jag ändå stanna?” hon var osäker på sin fråga och tittade nervöst på mig.

” Är du dum eller?” skrattade jag. ” Klart att du får.” hon log och lutade sitt huvud mot min axel.

Resterande delen av resan var lugn, jag och Natasha hade inte rört oss ur fläcken sen hon la sig mot mig. Det var skönt att bara kunna vara tyst och tänka utan att det uppstod någon obehaglig tystnad. Alla hade nu fått sitt bagage och vi gick till bilarna som stod parkerade vid planet. Jag hoppade längst in i den närmsta mattsvarta bilen och fick med mig Alfredo, Miranda, DJ, Jake och Mike då bilarna var sjusitsiga. Mitt huvud som halvt doldes av den svarta snapbacken vilade mot en av de svarttonade bilrutorna. Jag visste att vi kunde räkna med runt en kvarts bilresa till hotellet, och den spenderade jag utan Natasha som fått sätta sig i andra bilen. En suck lämnade min strupe då vi stannat i en kö, men som sen, tack och lov, tonades ut. Jag tog upp mobilen då den burrade mot mitt lår och öppnade smset från Natasha med ett leende.

                                             Ur Natashas perspektiv:

” Gå och titta in era rum nu, så ses vi på fredag för repetition.” avslutade Scooter med och vi drog oss mot hissen. Jag skulle dela rum med Lilly, vilket jag inte hade något emot. Vi steg alla in i den enorma hissen som resten av hotellet var i färgkoderna guld, vit och vinröd. På mindre än tre minuter var vi på fjärde våningen där vi delade på oss. Jag och Lilly hade rum 305 och fick gå en längre bit än de andra. Jag tryckte kortet i kortläsaren och gick in när ett klickande ljud lämnade dörren. Rummet var stort och luftigt med två dubbelsängar mittemot varandra.

” Vilken säng vill du ha?” frågade jag Lilly vänligt.

” Välj du först.” log hon. Jag la då väskan på sängen närmast badrummet för att efter det kika vidare. Det var stora fina gulddetaljer längs väggkanterna och stora fönster mot vägen som täcktes på sidorna av långa beigea gardiner. Det var otroligt fint överallt, och jag kunde slå vad om att jag skulle trivas utmärkt.

” Jag öppnar.” sa jag samtidigt som jag ställde ner laptopen bredvid mig innan Lilly hann reagera då någon knackat på. Jag hade på en timme duschat, satt på mig ett par leopardmönstrade tights och en svart tjocktröja och sedan satt mig vid datorn. Lilly nickade tacksamt och jag gick vidare mot dörren. Jag vred upp låset och öppnade där jag mötte Justin med händerna i fickorna.

Notes: Här är det! Lite sent, men nu är det äntligen klart! Hoppas ni gillar det. Kommentera!

Fråga: Ska du se BELIEVE-Movie på bio?

Mitt svar: Ja det ska jag, den 19:onde! Taggad till tusen, men hoppas bara på att de andra inte skriker extremt mycket.. Då förstörs filmen lite, så hoppas verkligen på att det är nåtsonär tyst, kan inte hoppas på helt tyst. Jag menar, det är ju Justin! ;)

Puss och kram/ Emma!