Jdbstoory.blogg.se

                                                     Ur Justins perspektiv

Allt lugn försvann från mig på tre raka sekunder. Känslan gick inte att beskriva, endast att den inte var något bra. Flinet på läpparna framför mig fick det hela ännu värre, hur i helvete? Jag närmade mig med frustation i vartenda steg personen vid dörröppningen. Han blev malligare och malligare ju närmre jag kom, allt för att reta upp mig. Hade det inte varit för Natashas skull hade jag nitat honom på plats, just vad han förtjänar. Det är nu röken skulle pyst ut genom mina öron om detta varit en tecknad film, men detta var rena rama värkligheten. Den idioten stod framför mig och hånlog, nu önskar jag att han bara var en hallucination. Men icke.

” Du trodde att du skulle bli av med mig va, Bieber? Fel som vanligt antar jag.” ett fult skratt lämnade läpparna på honom.

” Man kunde ju hoppas.” svarade jag surt.

” Hah, här hoppas man inte. Här inser man sanningen. Så vad tänker du göra med mig nu?” han flinade. ”Hota mig, eller kanske slå mig?” jag fnös.

” Jag slår inte på sådana som dig, för dumma för sitt eget bästa.” försökte jag.

” Eller så är Justin rädd, rädd för att förlora.” han vandrar på mina nerver.

” Mot dig? Snälla.”

” Bevisa det, tjejen.”  nu jävlar. Högerhanden satte jag som ett strypgrepp och förde upp honom i den vita väggen med all min styrka. Ögonen vidgades och han kämpade för att få luft. Jag lättade greppet en aning då min avsikt inte var att ta livet ur honom, än. Trots andningssvårigheterna pressade Gabriel fram ett brett leende. Det måste vara något fel på denna kille, fattar han trögt eller.

” Aww, räddar sin slampa från mig. Är inte det bara för gulligt?” flinade han.

” Vad sa du att Natasha var?” väste jag med ihop tryckta käkar, troendes att han skulle ångra sina ord.

” Att.. h-hon är en.. slampa.” stammade han smått. Jag pressade honom hårdare mot väggen med hela min kropp så att de ynka centimeter som funnits mellan hans rygg och betongytan försvann.

” Våga inte säga så om henne e-”

” Justin?” undrade en främmande röst, Lucianna.

” Vad sysslar ni med?!” hennes smala armar lyckades dra bort mig från puckot och hon lade all sin fokus på Gabriel.

” Hur mår du?” undrade hon.

” Bra, han kan inte orsaka mycket.” svarade Gabriel med fingerspetsen mot mig. Jag blickade honom argt och hade händerna nerstoppade i fickorna där jag stod, väntandes på vad som skulle sägas.

” Nu vill jag att du stannar utanför där Daniel kommer.” sa hon efter att ha nickat och tog upp en mobil. Snabbt knappade hon in ett nummer och satte iphonen vid örat. Det hon sa var inte så tydligt då hon pratade lågt. Men jag uppfattade att den person på andra sidan var Daniel. Lucianna stoppade tillbaka telefonen i skjortfickan och tittade på mig.

” Dig vill jag prata med, och Gabriel? Du ställer dig utanför.” han gjorde lydigt som hon dirigerat och vi var nu ensamma, med Natasha.

” Varför?” ett enkelt ord, som på något sätt bildar en fråga.

” Jag vet inte.. han störde helt enkelt.” ljög jag.

” Detta har inget med tidigare händelser att göra?” hon såg fundersam ut. Har han sagt något ändå?

” Nej, han var Natashas vän men så mycket som jag vet så förstörde han det. Och han borde inte vara här då.” ännu en gång nickade hon. Är det de ända sjukpersonal kan göra? Det verkar inte bättre än så.

” Vad vill du att vi gör med det hela? Skall det stanna mellan oss?”

” Ja, det är nog en bra ide.” tyckte jag genast.

” Ta det mer lugnt nästa gång, så går och pratar med Gabriel nu. Försök att sova lite, det behöver en ung man som du.” hon log och lämnade rummet utan att behöva ett svar. Jag suckade och satte mig i fåtöljen igen. Klockan på mobilen var 04:36, och hon hade rätt. Jag behövde sova. Men ville jag sova? Nej. Jag ville vara här för Natasha, inte vara frånvarande. Men ännu en gång kunde jag inte förhindra det, jag somnade.

Jag vaknade av att regn smattrade hårt mot fönsterrutorna. Det var fortfarande mörkt ute och ögonen kunde inte se någonting, men det gjorde mig inget. Mina händer fumlade efter mobilen på bordet och hittade den snart. Som jag misstänkt hade jag endast sovit i drygt en halv timme. Jag tror inte att jag förstod hur trött jag var just då, för jag reste mig upp. Jag vacklade till och hittade snabbt ett fast grepp runt fåtöljens övre rygg. Lättat reste jag mig upp igen och sträckte på mig. Då hörde jag något ynkligt och oväntat.

” Justin?”

                                                    Ur Natashas perspektiv  

Med ett ryck stirrade jag upp i taket. Andetagen var tunga och jobbiga, som jag sprungit fem mil. Försiktigt reste jag armen och försökte stödja mig på den, men smärtan jag då kände i axeln var obeskrivlig. Utan något annat val damp jag tyst men hastigt ner i den hårda sängen. Jag satte handen för det onda på axeln, men kände då något tygliknande material som täckte över hela axelpartiet. Den dunkande huvudverken kom sakta krypandes och ökade för varje sekund. Bultandet gjorde så att det kändes som huvudet skulle sprängas inom två minuter. Jag försökte mig på att resa mig upp i en halvliggande position med stöd av armbågen igen, men när jag rörde vänsterbenet, om jag inte har fel, ilade det genom hela kroppen. Jag bet ihop och kom slutligen i den position jag ville. Då mötte mina ögon ryggen på en bekant svart gestalt. Det var beckmörkt men ändå så kunde jag urskilja ansiktet från mörkret.

” Justin?” försökte jag, men det kom mest ut som en viskning. Gestalten stannade upp och vände sig sakta mot mig. Jag svalde hårt, min hals var torr som sand. Snabbt hittade jag ett glas på andra sidan sängen och tog tre klunkar. Det sved. Nu stod Justin lutandes mot sängkanten och iaktog mig.

” Natasha..” viskade han tillbaka. Jag makade på mig för att göra plats åt honom, även om det kändes som jag kastades på en hård sten, om och om igen, lyckades jag hålla masken.  

” Nej, du har ont.” sa han då han uppfattat vad jag försökte göra.

” Jag skiter rent ut sagt i hur ont det gör, för jag vill ha dig här.” viskade jag, rösten var inte riktigt tillbaka än även om vattnet hjälpt mycket. Justin övervägde det efter någon minut och la sig på madrassen, noga med att inte skada mig. Vi låg fär under tystnad och stirrade upp i taket. Ingen sa ett ljud, det var bara en skön tystnad. Egentligen hade jag så många frågor som krävde ett svar, men nu behövde det bara vara tyst. Justin hade nog ändå ingen aning om vad han skulle säga, så det var bäst att jag höll mun. Jag måste se ut som ett vrak.. tänkte jag för mig själv, trodde jag.

” Du är lika vacker som alltid.” svarade Justin och vände för första gången på fem minuter huvudet mot mig för att låta våra ögon mötas och drunkna i varandra. Sa han att jag var vacker? Jag har hört Justin säga det innan, men nu lät han allvarlig. Han var aldrig allvarlig runt sina vänner, om det då inte gällde något viktigt. Det är just det alla älskar med Justin, han är aldrig allvarlig och hittar alltid på saker att göra då energin tar över. Jag log mot honom när han satte en fettig hårslinga bakom mitt öra. Bärga mig var inget alternativ, utan var tvungen att ställa frågan,

” Vad hände?” jag svalde högt och vände blicken tillbaka upp i taket.

” Minns du inte?” undrade han då.

” Nej, allt är svart. Det går inte att beskriva. Minnet är blankt, som jag inte funnits.” suckade jag.

” Du var med i en bilolycka igår efter att du lämnat studion. Jag fick ett samtal längre in på kvällen när jag letat efter dig i timmar. Egentligen är detta mitt fel som lät dig gå ut genom dörren. Du kunde…” där stannade han och satte handflatan på pannan.

” Men jag är här, skyll inget på dig. Jag vet inte varför jag lämnade, bara att det var av en viktig anledning. Man kan inte ändra vad som hänt i det förflutna, vad som hänt har hänt. ”

” Gissar att du har en poäng..” Justin vände ansiktet mot mig ännu en gång, och nu kunde jag verkligen se hela ansiktet. Han såg sliten ut. Vad det än var så kan han inte ha fått mycket sömn. Han bar påsar under ögonen som var rödsprängda och ansiktet var blekt.

” Justin, hur mycket har du sovit egentligen?” han funderade några sekunder innan han svarade.

” två eller tre timmar, gissar jag på.”

” Du behöver sova, detta är inte hälsosamt.” min röst lät för tillfället orolig.

” Jag ville bara inte överge dig..” när han uttalade de orden log jag, och det leendet besvarade meningen.

” Du måste i alla fall sova nu, god natt.” sa jag med stängda ögonlock.

” God natt Natasha.” vi la oss till rätta, och jag stängde ute smattrandet från regnet. Med ens hördes små snarkningar från Justin som fick mig att fnissa till. Men snart sov även jag.

                                                                         *flashback*

Ögonen vidgades. Bilen närmade sig. Jag slungades framåt, huvudet mötte hastigt rutan . En oändlig smärta slog över mig. Höga ljud sipprade in genom öronen, ögonen fylldes med ljus. Svart.

Förskräckt öppnade jag ögonen och skrek rakt ut. Jag visste inte vad jag skulle göra. Genast kändes ett par starka armar runt min mörbultade kropp, Justin.

” Schh, det är lugnt. Jag är här.” tröstade han mig med medans jag torkade en tår som fallit ner för kinden. Det var bara – skrämmande. Varför grät jag? Tårarna bara fortsatte att rinna. Justin drog mig längre in i sin famn där jag nu låg och snyftade. Mina tårar bildade blöta fläckar på Justins tröja när jag kände hur vått tyg klistrades fast i pannan på mig. Så låg vi tills dörren försiktigt öppnades och någon steg in. Personen gick runt i rummet och skramlet av metall som gick mot metall ekade. Men inte ett ord lämnade munnen på vad jag trodde var en honom.

” Så, här ligger ni och myser.” rösten fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Gabriel? Justin var snabbt uppe på fötterna.

” Varnade jag dig inte tillräckligt innan?” tryckte han ur sig.

” Jag hälsar på min flickvän när jag vill.” med betoning på flickvän. Mina ögon spärrades upp, flickvän!?

” Natasha tryck på den röda knappen ovanför sängen.” beordrade Justin mig. Min hand drogs tängs med väggen tills den nådde knappen och tryckte in den. Ett lågt, men långvarigt pipande ljud hördes i rummet och nästa minut stod en sköterska innanför tröskeln. Hon nuddade lampknappen så att ljuset sattes på. Jag var tvungen till att kisa kraftigt med ögonen för att kunna se.

” Vad händer här? Varför är du här igen?” hon lät förvånad. Här igen? Vad snackar hon om?

” Oh, Natasha Lopez! När vaknade du?” frågade hon då de två andra inte svarat snabbt nog.

” Jo jag tror för någon timme sedan?” eller? Jag hade faktiskt ingen aning.

” Då skall jag kalla in en läkare som kommer och tittar till dig. Tillbaka till er två. Vad gör du här?” hon vände sig till Justin och Gabriel så att det långa svarta håret guppade på axlarna.  

” Ja Gabriel, vad gör du här?” sa Justin.

” Hälsar på.”

” Jag var mycket tydlig med att det inte var ett alternativ för dig på grund av vad som hände innan.” nu lät hon mer sträng än förvånad. Men vad hände innan? Huvudverken var på väg tillbaka, och jag märkte att allt detta inte förbättrade det precis. Gabriel var på väg att säga något när jag avbröt.

” Bara, gå ut Gabriel. Snälla.” sjuksköterskan nickade och förde ut honom.

                                                    Ur Justins perspektiv

” Hur mår du?” var min fråga när vi nyss lämnat sjukhuset på väg till min Fisker.

” Än så länge är det okej.”  

” Bra.” svarade jag och drog upp bilnycklarna. Nu skulle vi till Natasha så att hon först kunde skypa med sin familj för att sedan packa det nödvändigaste och åka till mig. Jag tillät inte henne att sova ensam nu. Bilen låstes upp och vi steg in. Ett igenkänt pling lämnade min byxficka, så jag drog upp iphonen.

Från Selena:

-Jag har sett bilderna, det är nu helt över Justin.

Notes:

Kapitel 22, lite sent men extra långt! Hoppas ni gillar det, och vi fick ett besök av Gabriel två gånger.. Varför valde jag det tro? ;) Det finns en tanke bakom det i alla fall. Oops, vad hände i slutet? Många frågor i detta kapitel som ni sen kommer få svar på! KOMMENTERA BABES!

Much Love// Emma!